Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1866, sida 1

tade de öfriga hans armar, vredo dem bakåt och sammanbundo dem på ryggen. Under ett ögonblick herrskade nu en en af den gräsligaste förvirring i det lilla gemaket. Fången, hvilken blifvit döfvad endast för ögonblicket, rusade upp och försökte befria sig från sina band. Under striden kullkastades bordet, och barnet skrek så högljudt att det derigenom återkallade modern till lif. — Men nedanför på gatan samlade sig äfven folk, — stadsboer, hvilka alltid hade kännt sennor Ramos som en stilla, hederlig man och nu harmades öfver att se honom behandlas på detta sätt, men hvilka ej heller ville våga något afgörande steg mot det vilda, beväpnade packet. — Årelöse skurk! ropade Ramos, så snart han återvann nog besinning för att inse det förfärliga i sin nuvarande belägenhet. — Tjufaktige kanalje, som undflytt ur fängelset för att här utöfva din usla hämd mot oskyldiga. En soldat sprang nu uppför stegen och hviskade några ord till Fosca. Sinnesstämningen nere på gatan blef allt hotfullare, och så gerna kommissarien än önskade att njuta ännu en stund af den olyckliges qval, kunde han ej våga det. Han visste noga huru långt han kunde gå, och att han egde sitt förnämsta stöd i besolkningens fruktan för en konflikt, men om dammen en gång genombröts, så kunde följderna ej beräknas. Sålunda var det nödvändigt att så fort som möjligt göra ett slut på denna scen. — Sätt munkafle på karlen, sade han lystert. — Vi kunna inte längre uppehålla oss med honom, — och derefter ombord. (Forts.)