Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1866, sida 1

af hans excellens, vår höge och berömde president Mosquera, häkta er och er familj såsom högförrädare och föra er till Buenaventura. — Min familj? utropade don Jos nästan utom sig. -—— Och om jag verkligen vore en högförrädare, hvad hade min hustru — mitt barn att göra dermed? — Barnet visserligen inte, log kommissarien, — men anklagelsen innefattar er och er fru, och så ondt det gör mig — Fördömde hund! röt don Ramos, som ej längre kunde tygla sitt raseri, i det han fattade en på bordet liggande knif och störtade emot sridstörären. Men Fosca, som hade infunnit sig med den bestämda föresatsen att först reta sin dödsfiende till det yttersta och derefter tillintetgöra honom, var fullkomligt förberedd och hade ej försummat något. Vid den första rörelsen af den ursinnige, uppstötte han dörren, och i samma ögonblick framsprungo de emellertid uppsmugna soldaterna — pack, som han sjelf hade utsökt ombord för detta ändamål — och lade an med sina gev Den unga frun störtade förtviflad bort till sitt barn, som skrikande utsträckte sina små armar mot henne, men hennes krafter sveko henne; hon nedsjönk vanmäktig, och hennes man, som glömde allt annat i ångesten för sin maka, släppte knifven och skyndade till henne för att understödja henne. — Bind förrädaren! sade Fosca lugnt, och innan Ramos, sysselsatt med den vanmäktiga, hade uppfattat meningen af dessa ord, hade ett par af de halfvilda karlarne redan kastat sig öfver honom. Medan den ene stötte honom för pannan med gevärskolfven, så att han raglade åt sidan, fat