Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1866, sida 1

— Mera göra vi alla icke. Men vill ni verkligen låta mig stå qvar vid dörren? Sennorita, jag ber, sätt er, ni darrar ju som vore jag ett spöke. Utan att svara ett ord sköt don Jaså fram en stol åt honom, men till hvilken han med en höflig bugning endast gick fram och stödde handen mot ryg gstödet utan att sätta sig. — Jag har ondt om tid, sade han slutligen, medan han med innerlig skadefröjd betraktade den förskräckelse, som hans uppträdande hade väckt hos dessa lyckliga menniskor, — ty jag måste återvända ombord redan i afton, men pligten blir angenäm, emedan jag får göra denna färdi så älskvärdt sällskap. Sennorita, jag vägar anhålla att ni packar in litet linne, ty ni skall åtfölja oss. — Jag? utropade den unga frun darrande, och hennes kinder blefvo dödsbleka. — Hvad, i den Heliga Jungfruns namn, förehar ni? — Sennor, sade nu Ramos, som måste göra det största våld på sig för att hålla sig lugn, — om ni medför något budskap hit till mig, så anhåller jag att ni vänder er direkte till mig; — ett opassande skämt med min hustru torde jag ej fördraga med lugn. Ni vet väl att ni här befinner er i mitt hus? Sennor Ramos, svarade kommissarien med sitt beständiga, leende lugn, hvilket dref motståndarens blod likt eld genom ådrorna, bibehåll ert lugn! Föröfrigt kan jag försäkra er att jag alldeles icke är böjd för skämt i detta ögonblick. Då jag sade till er fru att hon skulle åtfölj oss, talade jag med fullt allvar, ty jag ä hitkommen, sennor Ramos, för att i namn