Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1866, sida 1

— De komma uppför stegen! utbrast frun ängsligt. — Hvad kunna de vilja oss så här dags? Det är så mycket fremmande folk i staden i qväll! Gud vet! svarade mannen, som nu keste sig upp, ty frun hade hört rätt. Sitt stilla, lilla Adriana. Låt inte störa dig. Stanna du äfven här, mitt hjerta, jag skall sjelf se efter. — Åve Maria! sade plötsligt en röst utanför bambusdörren, — ty ingen beträder ett fremmande hus i de sydamerikanska länderna utan detta fromma utrop, ehuru det ofta icke betyder mera än den profana frågan hos oss om någon är hemma. — Purissima! svarade don Jos och öppnade dörren, men en iskyla genombäfvade hans hjerta, då ljusskenet föll på kommissariens bleka, lömska ansigte, medan han med ett hånleende öfversåg det lilla trefliga gemaket och derefter yttrade ironiskt: — Serdeles glad, don Jos6, att efter långa efterforskningar slutligen hafva funnit er stilla asyl. Sennoritan mår väl, hoppas jag? Beklagar om jag kanske skulle störa, men affärer tåla intet uppskof som. ni vet, don Josö. — Sennor Fosca! sade Ramos med klanglös röst, och han måste göra våld på sig för att icke förlora sin fattning. — Jag hade inte väntat mig att se er här, ty jag trodde att — — — Ått jag ännu satt helt stilla bakom jerngallren, dit n haft den godheten att förpassa mig, eller hur? log mannen, och hans obehagliga ansigte ultryckte en nästan djefvulsk elakhet. Jag gjorde endast min pligt, sennor. svarade Ramos. — Naturligtvis, don Jose, naturligtvis!