gren. —— — — (— (Insändt.) Med anledning af en den 23 Maj i Handelsoch Sjöfarts-tidningen införd artikel med titel: ,, Några ord med afscende på valet af teaternjeser, beder undertecknad att få meddela några upplysningar, som måhända för insändaren och de med honom liktänkande skola förklara motivet, hvarför de så strängt klandrade pjeserna äro upptagna på repertoiren. Teatern och dess prestationer hafva alltid varit ansedda såsom ett uttryck af sin tids seder och bildning. . Genom studerandet af gamla dramatiska författare får man en ganska klar och trogen föreställning om dessa tiders såväl religiösa och politiska som enskilda lif; och denna föreställning är ofta klarare och mera detaljerad än historien meddelar. Teatern har alltid varit, är fortfarande och kommer säkerligen alltid att förblifva det mest tydliga och ojäfaktiga bevis på tidehvarsvets anda; att teatern icke ensam förmår eller ens kan försöka att leda och styra dersamma, äfven om denna (tidsandan) för ögonblicket skulle hafva en allt för realistisk riktning, är naturligt. Den skulle i; så fall behöfva att, bättre än nu är förhållandet, understödas af kyrkan och framförallt af ungdomens uppfostran. Teatern är ingen småbarnsskola: den är; eller bör åtminstone vara ett förädlande: nöje för den bildade publik, som, under ) det att den ser och hör den förflutna eller närvarande tidens dygder och storheter prisas, dess svagheter, dess moraliska lyten, i brott och laster förlöjligas, gisslas och bestråffas, sjelf vet att draga den moraliska: nytta deraf, som hvarje god teater-representation bör kunna förskaffa den tänkande ; åskådaren. Ä i Att det för ögonblicket i hela Europa, saknas en verkligt god dramatisk litteratur är en erkänd, bedröflig sanning, äfvensom att smaken här i Sverge i denna del af bildande konst är nästan uteslutande fransysk; de öfversättnivgar från tyska och! engelska originaler, (med undantag af de klassiska författarnes arbeten), som hos oss försökts, hafva, med få undantag, miss lyckats. Att ingen teater i Sverge kan existera utan att skatta åt den herrskande smaken, det har kongl. teatern i Stockholm tydligen bevisat. Denna scen, som under de sednaste åren dirigerats på ett i alla afseenden förträffligt sätt, och som genom upptagandet af Shakspeares, Schillers, Moliåres, Calderons, Oehlenschlägers och Byrons mästerstycken försökt att förädla smaken, samt hejda dess alltför materiella rigtning, har dock, tvungen af omständigheterna och sin tids fordringar, nödgats att på sin repertoire upptaga pjeser, som den säkert icke fullt gillar. Då hvarje teater, utom den estetiska, äfven har sin ekonomiska afdelning, bör insändaren förstå, att man icke får helt och hållet försumma den sednare — och att således uppförandet af .En hustrus straff och Kärlekens blindbockar på Göteborgs teater borde kunna förlätas, då, oberäknadt att dessa pjeser gjort sin rund på Europas förnämsta teatrar, de äfven är mottagits med stort bifall, samt gifvit de största recett-inkomsterna under denna sejour, — då deremot Shakspeares: Så tuktas en argbigga, Molieres: Tartuffer, Oehlenschlägers: ,, Hakon Jarl, Halms: Skogens Son, m. fl. erkända mästerstyeken icke i något fall gifvit ett önskadt resultat. Jag skulle hafva ansett ins:s anklagelser för temligen berättigade, om flertalet af de pjeser vi här uppfört, varit af den lätta (lättsinniga) beskaffenhet, hvaröfver insändaren beskärmar sig; men då förhållandet är alldeles motsatt, så kan jag deri omöjligen se annat än pruderi eller en stor afvoghet emot våra prestationer. Teatern kan icke reformera sederna och smaken: den är endast ett uttryck af desamma; att påbörda teatern skulden för tidens brist på elevation är grundfalskt; tvärtom är det publiken, som genom sitt bifall eller klander danar såväl den dramatiske försattaren, som ännu mera skådespelaren,