sidenten. Vi äro fredsälskande menniskor, hvilka ej vilja strida mot någon, — aldra minst mot värt eget land, — men hvilken garanti erhälla vi att icke — utan att antyda det ringaste mot er egen ärade person, — att icke ännu ett skepp kan lägga till hos oss, hvilket uppställer ett nytt namn isom president och regering samt tager ön i besittning? — Lugna er i detta hänseende, sade ömannen; — jag handlar icke efter egen myndighet utan har en regeringskommissarie från Buenaventura ombord, försedd med alla nödiga papper och handlingar, som skall på fullkomligt laglig väg ordna allt det öfriga med er. Denne herre är, så vidt jag hört, ej nägon fremling för er, utan har förr sjelf varit en innevånare och tjensteman på denna ö, efter hvad han sjelf sagt mig. — Verkligen? Och hans namn? — Sennor Fosca. — Fosca? Anfäkta! utbrast alkalden nagot förvånad; — har sennor Fosca blifvit regeringskommissarie? — Men han hade ej tid att öfverlägga längre, ty postmästaren anlände nu med en del af sitt folk; alla följde honom icke. Ty som de flesta fruktade en beskjutning af staden, skyndade de till sina hus för att der rädda hvad som räddas kunde. Men alkalden var fast besluten att handla denna gång utan postmästaren, och sade derföre hastigt och bestämdt: — Om ni ger mig ert ord, sennor, att ingen skada vederfares staden, så tror jag mig handla i öfverensstämmelse med mina medborgare, då jag förklarar för er att vi vilja erkänna president Mosquera. (Forts.)