återstår honom ingenting annat än att lätsa som han sjelf regerade sin häst och endast af rasande tapperhet drifves till detta öfverdådiga anfall. Han var fullkomligt ense med sig sjelf, ty då vi tvingas till ett beslut, är det ej svårt att fatta det. Nu befann man sig midt emot det i sanden uppkastade batteriet. Man kunde tydligt urskilja de vid stranden placerade männen, och kaptenen såg genom sin kikare att de verkligen arbetade med ett föremål, som liknade en kanon. Det dröjde ej länge så följde en blixt, derefter ett liåt hvitt rökmoln, och medan skottet brakade, sprang besättningen till sidan för att se hvilken riktning kulan skulle taga. Men ingen kula kom. Nära stranden uppkastades vattnet visserligen på ett par ställen, men det var minst hundra steg ifrån fartyget, och icke ens i samma ning utan långt bakom. Föröfrigt följde ingen befallning ombord att besvara skottet. Karlarne stodo med brinnande luntor bredvid sina kanoner, men de sköto ej, och med verkligen majestätiskt lugn gledo de håda fartyg sen, — som vid den stigande floden ej behöfde frukta att stöta på, — förbi den så mödosamt uppförda skansen och rakt emot staden, tilldess de plöstligt på en gifven signal gigade sina segel och läto ankaret gå midt emot densamma. Knappt två minuter derefter svängde deras bog om med strömmen, och båda visade nu staden sina hotande bredsidor, hvarmed de kunde börja anfallet i hvarje ögonblick — Hvad ämnar ni göra? frågade kommissarien ängsligt, då kaptenen beordrade sin båt för att Jelf fara i land. — Öfverila er för Guds skull inte, så att ni ej riskerar edra skepp.