Engelsmannen tillkallades nu för att afgifva sin tanke om saken, men han ryckte på axlarne. Han bekräftade att fransmannen var en utlärd skeppstimmerman, som redan ett par gånger hade fästat hans uppmärksamhet på skrofvets högst bedröfliga tillstånd. Han misströstade sjelf, och om man ville följa hans råd, så borde man i det längsta undvika att gifva eld. Skonerten tog redan nu in så mycket vatten, att man måste pumpa en hel timma under hvarje vakt, utan att man likväl kunde blifva fullkomligt lins. Om spanten lossnade ännu mera genom skakningen af elden, ansvarade han ej för något. — Töröfrigt kunde äfven han simma. Och dermed utspottade han sin tobaksbuss öfver bord samt skar sig en ny, medan skonerten, åtföljd af galioten, raskt framskred mot sitt mål med den nu insättande sjöbrisen och numera ej kunde undvika en strid, så vida den börjades från land. Mot denna bris och den stigande flodens starka ström hade de erbarmligt seglande fartygen ej kunnat vara i stånd att åter hinna öppna hafvet. Amiralen befann sig i en stor förlägenhet, ty det kan väl ej finnas något fatalare för befälhafvaren på ett krigsfar än att höra, att kanonerna, hvilka blifvi förda ombord i ändamål att skjuta dermed, icke kunna affyras utan att derigenom ramponera sitt eget fartyg. Hvem vet hvad han hade gjort om det kade varit ebb, och en gynnande vind hade tillåtit honom någon annan rörelse än att segla framåt. Men nu befann han sig i samma I belägenhet som en kavallerist, hvars hist skenar med honom i de fiendtliga ledernas åsyn samt rakt emot tienden. Det 2