Ett vågstycke ) OA GERSTACKER. (Ötversattning af Sigfrid Nyberg). — Jo, svarade fransmannen med orubbligt lugn. Jag har noga un ersökt skonerten, — plankor och stöttor äro så genomruttna att de vore odugliga i hvarje annat farvatten än just detta; — de hänga tillsammans endast vid fullkomligt lugnt väder. Jag vägrar föröfrigt inte att gifva eld. Befall, och ni skall finna att edra pjeser blifva ordentligt serverade. — Jag kan simma, och då den gamla lådan brister, hoppas jag komma i land så vida kanonerna inte springa. Men att vi i afton, om vi endast affyra en enda bredsida, spränga skrofvet och en timma dercfter gå i qvaf, derpå ger jag er mitt hedersord; — och i det han lyftade på mössan, vände han sig om och gick lugnt till sin post. Kaptenen befann sig i en högst obehaglig sinnesstämning, och äfven komn rien hade varit en ganska häpen åhörare af samtalet, ty han hade hitintills haft ett helt annat begrepp om deras sjömakt. Om fartyget verkligen sjönk, så var han förlorad, ty han kunde icke simma, och han betviflade starkt att de i en båt skulle blifva vänligt emottagna vid kusten. ) Se H.-T. N:o 125.