Bantåget genomgår tvenne långa tumelar, och när man utkommit ur den sista, öppnar sig på en gång för ögat utsigten öfver Gentver-sjöns klara vattenspegel. Den sista mörka tunneln utgör likasom ingångsporten till Elysium. Bantåget framgår ungefär på midten af den höga stranden. Så ilar det ständigt fram öfver broar, som utjemna de från höjden nedskurna dalgångarne; man ser djupen under sina fötter; närmast i förgrunden vingårdar, ständigt vingårdar, sluttande mot söder, längre ned de små byarne och så den stora blåa insjön. På andra stranden en kedja af höjder, å hvars toppar ännu hvila strimmor af snö och bland hvilka, vid mycket klart väder, Montblancs is-spets kan skönjas. Lausannes läge har, likasom så många schweiziska städers, blifvit bestämdt af någon vacker dalgång. Så uppstiga husen öfver hvarandra, och väldiga murar bilda terrasserna. En mycket stor och syperbt konstruerad bro (pont grand) öfvergår den djupaste dalgången och besparar vandraren besväret att göra en mödosam färd ned och upp. Icke förthy äro många af gatorna ganska branta, hvadan ock lastvagnarne äro i allmänhet försedda med en enkel bromsningsapparat. På en enstaka höjd öfver staden ligger la Citå, den gamla befästade staden, med en herrlig götisk kathedral. rådhuset, akademien, fästningstorn med dess vanliga portar, m. m. Den nya vackrare staden, med stora, välbyggda hus, allcer och trädgårdar, ligger såsom vanligt i periferien. Det är tvenne hufvudsakliga omständigheter, som draga till Lausanne så många .pensionärer från andra länder, d. ä. den rena, ljufliga luften och de många goda läroanstalterna, hvilka ega sitt särskilta värde deri, att här talas en mycket vacker fransyska. När i Bern de båda tungomålen — tyska och fransyska — talades omsevis, så är i Lausanne desf sednare språket till den grad förherrskande, att jag här i bodarne eller på gatorna ej hört ett tyskt orck Lausanne bår äfven i andra hänseenden en fransysk prägel, oaktadt dess patriotiska invånare lifligt protestera mot hvarje misstanke att vara fransmän, men i de östliga kantonerna protesterar man mot att tagas för tyskar. Vi äro schweizare, och det namnet vilja vi häfda. Huru man gör i de italienska kantonerna känner jag ej, men antager att förhållandet är enahanda. Språket kan dock ej vara något isoleradt. Det utgör fastmer blott uttrycket af ett inre väsen, som kan bedömas endast genom samfäldheten af alla sina yttringar. Daktadt jag, af lätt förklarliga skäl, ej kunnat djupt intränga i saken, förefaller det mig dock att språket här ej är det enda uttrycket af fransysk anda. Härtill kommer derjemte ett visst behag i väsen, och en förbindlighet, som förmår i detta språk göra sig så väl gällande, samt vidare en praktisk organisationsanda, kärlek till förståndsöfvande studier och aktning för arbete. Härtill torde ock komma vissa Iyten, tillhörande det fransyska väsendet, men den lilla aflägsna schweizerstaden har helt visst kunnat, åtminstone ännu, hålla sig fri från många af dessa lyten, hvilka torde mindre än man i allmänhet föreställer sig tillhöra den fransyska karakteren, än lifvet i Paris. Det bör tillika erinras att det fransyska Schweiz är i långt öfvervägande grad ett protestantiskt land. Det är en yttring af den sannt protestantiska andan härstädes, som är förtjent af symerlig uppmärksamhet, nemligen den sfria kyrkan, PEglise libre, som grundades för ett tjugutal af år sedan och som sedan dess gått en ganska vacker utveckling till mötes. Fullkomligt evangelisk till sin bekännelse, skiljer sig denna kyrka från den allmänna kyrkan genom den hufvudgrundsatsen, som är ovedersägligen sann, att kyrkan eller församlingen ej omfattar ett visst område af land eller jord, med de innevånare som der bo, utan ett antal menniskor, af samma tro. Det är den fria kyrkans förtjenst och skall blifva dess framtid, att den skarpt betonar denna grundsats och deri icke medgifver någon dagtingan. Den räknar nu mellan 4och 5000 medlemmar i skilda delar af kantonen, fördelade på flera församlingar, hvilka hafva sin årliga synod i närheten af Lausanne. Synoden, som består till 2 af lekmän, utser den gemensamma kyrkostyrelsen, hvilken vakar öfver det hela, och hvilken tillika aflönar de särskilta presterna. Ty man har bibehållit prestadömet, dock Plott såsom lärarekall, och för danande af dessa lärare har man upprättat en teologisk läroanstalt, hvari nu undervisas män från äfven andra länder än Schweiz, särdeles från Frankrike, Spanien och Italien. Den genomgångna teologiska kursen berättigar likväl ej en man att blifva prest. Han blir det först, sedan han blifvit kallad till lärare inom en församling och sedan han inför synodal-styrelsen undergått en moralisk pröfning rörande sin bekännelse och sin uppriktiga afsigt att blifva en trogen Herrans tjenare. Har han genomgått dessa prof, mottager han af synoden invigningen, men bär dock aldrig några yttre kännetecken, vare sig i klädedrägt eller på annat vis, uppå sitt kall. Ett annat vackert moment hos den lilla kyrkan ligger deri, att den i ordets hela mening lefver för dagen. Dess betydliga . t onom 8 a 1 1 — — — — — — — — D— — — — — —— D— — r-Ä