Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1866, sida 2

— De hafva nnu aldrig af— Bah, sade fransoen. ofta blifvit laddade, men ä skjutna, — åtminstone så länge jag varit ombord. — Och så länge jag är ombord skall jag äfven söka undvika det, derom kan ni vara öfvertygad. — Men den här gången går det inte, invände engelsmannen, — ty rättan tycks ha ett serdeles godt öga till nästet der borta och kan knappt afvakta tiden då order till eld utfärdas. — Råttan kan — dra åt fanders, brummade Bill mellan tänderna. — Jag undrar just hvad som har händt honom här, efter han är så ursinnig. Har ni någonsin i verlden sett en täckare plats, mate? fortfor han och pekade mot den herrliga ön. — Kan det finnas någonting vackrare än den der gråa, gamla klippan med palmerna vid foten, sin ljusgröna sockerrörmantilj och de praktfulla, bredbladiga bananerna på toppen? Huru fridfullt kunde inte menniskorna lefva här, — och lefva troligtvis så äfven, — om vi lemnade dem i fred med vår fördömda politik, och råttan drunknade i kanalen i stället för att landstiga här. Engelsmannen skrattade tyst och gick åter akterut, der han nu hade en bättre öfversigt af ön, emedan floden redan satte skarpt in, och bogen låg vänd från land. Kaptenen återkom äfven, och manskapet kallades till skaffning för att vara fullkomligt i ordning. Sålunda blef klockan nära tre, — vattnet hade stigit betydligt, och emedan kommissarien ifrade för att komma i land, gaf ,,amiralen slutligen order att lätta ankar och segla opp. Klart till eld! ljöd dervid hbefallnin