Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1866, sida 2

strid. För-ut mot gångspelet lutade sig en annan europ, en ung fransman, som innehade en arklimästares post. IIan hade lutat båda armarne mot gångspelet, stödde sin haka deremot och blickade tankfullt mot landet. . Bill, sade mr Cul pepper till honom, i det han stannade bredvid honom och klappade honom på axeln, — hvad tänker ni på? — Jag, sir? sade fransmannen, som talade engelska temligen bra, ty han hade vistats länge i Canada och tycktes vara hemmastadd på sjön. Han var snyggt och sjömanslikt klädd, hvilket man ej kunde säga om det öfriga sällskapet. — Jag öfverlägger just att det vore tusan så mycket trefligare att ligga der borta på ryggen under en kokospalm, än att förarga sig till döds här bland en tross landkrabbor; jag är redan öfvermätt på lifvet här ombord. — Än jag då kamrat? log engländaren med en tyst ed. — Men hvad hjelper det? I dag få vi åtminstone en liten omvexling, och jag kan säga er att jag är nyfiken att se huru våra tappra nygranadienser skola bete sig i elden. — I elden? sade fransmannen föraktligt. ee Så länge de icke kunna springa bort, skola de naturligtvis hålla stånd. Föröfrigt ger jag er mitt ord på att det är farligare här ombord att stå bakom en af våra gamla kanoner, än att stå framom den, ty jag ville inte vara närvarande, då de afskjutas. Engelsmannen skrattade högt. — Och har ni ej sjelf laddat dem i dag till detta ändamål?