Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1866, sida 2

————————7————————— ——— likasom hade han på nära håll fått ett skott i ansigtet, och ehuru han icke egentligen skelade, hade hans ögon likväl en falsk blick. Derjemte gick mannen alltid något framåtlutad och såg sig lurande samt misstroget omkring. Ombord kallades han bland besättningen, redan sedan den första dagen, , råttan, ehuru han tycktes bekläda en temligen hög post och officerarne titulerade honom sennor kommissaries. — Men hvad bekymrade det besättningen? Ombord hade han ej något kommando öfver dem. — Nå hur är det? frågade han, så snart han beträdde däcket och sig omkring med lurande blickar. — en ännu icke tillbaka? — Der kommer han just längs sidan, sade sjömannen. — Jag märker att vi måste bruka väld. — Då låter ni skjuta ned hela nästet, sennor almirante! ropade kommissarien, medan hans ögon antogo en olycksbådande glans. — Kanaljerna hafva ej förtjent bättre, och om vi en gång statuera ett dylikt exempel vid kusten, så sparar det oss kanske mycken möda på andra platser. — Om det ej behöfs, sade sjömannen och skakade på hufvudet, — så ville jag ogerna göra det med Tomaco. Det är en af de sträfsammaste platser i Nya Granada. — Rebelliskt pack! utropade kommissarien ifrigt. — Jag känner dem sedan gammalt, och bättre än ni tror. Förrädiskt pack hela följet, och var öfvertygad att jag ansvarar för hvarje åtgärd, som ni använder mot detta folk. Sjömannen svarade icke derpå, ty den