Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1866, sida 1

gjorde det äfven i de flesta fall. Spänningen i land hade uppnått sin höjdpunkt, då de båda skonertarne ankrade bredvid hvarandra omkring klockan 12 på middagen utanför inloppet till kanalen, och straxt derefter en liten båt sattes i sjön, — hvilket man tydligt kunde se med blotta ögonen, — i hvilken några män nedstego och rodde mot land. Akterut i båten satt en officer, och då han kom närmare upplyftade han en liten hvit fana; det var således en parlamentärbåt, och emedan folket insåg att det ej hade något att frukta af dessa få män, nalkades de alltmera intill landningsplatsen för att der genast få erfara det värsta. Tillochmed postmästaren, som emellertid strängt anbefalte sitt folk att stanna på sin post, hvilken de skulle försvara till sista blodsdroppan, nalkades stället för att deltaga i krigsrådet. Tyst och stilla roddes båten emellertid framåt, och de fyra karlarne vid årorna, — ganska ruskiga figurer för att tillhöra ett krigsfartyg, — blickade skyggt mot folket på stranden och tycktes ingalunda vara förvissade om ett vänligt emottagande. Officeren var emellertid fullkomligt lugn och då båten skrapade mot sanden uppsteg han från sin plats och höjde sin hvita fana. Men emedan det var ebb hade båten fastnat i det grunda vattnet omkring tio eller tolf steg från stranden, och en af roddarne sprang ned i vattnet för att på sin rygg bära officeren i land, ty han var iklädd stöflar, hvilka han ej ville väta ned. Officeren antog det såsom en naturlig sak, ehuru det i europeiska ögon skulle hafva nedsatt hans värdighet att rida iland