Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1866, sida 1

maco betraktade med ängslig spänning ,flottans visserligen långsamma, men dock omisskänneliga annalkande. Det stolta namnet flotta förtjenade de båda små fartygen visst icke. Det var ett par vanliga skonertar, likt dem som kryssa vid kusterna för att idka byteshandel och sällan göra längre resor än till Panama och tillbaka. Till dessa resor begagnades vanligtvis de äldsta och sämsta fartyg, emedan de på dessa breddgrader aldrig behöfde frukta en storm eller hög sjö. Det värsta de hade att bekämpa var vindstilla, som ofta fördröjde deras resor tre gånger längre än vanligt. Föröfrigt funnos öfverallt vid kusten små hamnar, der de kunde inlöpa och köpa färsk proviant. — Vattenbrist egde aldrig rum i en trakt der en regnskur föll åtminstone en gång hvarje dag, så att man i ett på däck utspändt segel kunde upphemta så mycket vatten man behöfde för dagen. De båda små fartygen tycktes ej vara en bit bättre än alla andra dylika, och det är möjligt att postmästaren, som hade tillbragt flera år vid kusterna, äfven hyste den fasta öfvertygelsen att han hade att göra endast med fredliga kustfarare samt kunde på ett ganska oskadligt sätt visa sitt mod samt imponera på sina landsmän. Mosquera, som ännu ej innehade Panama eller någon annan betydande hamn, hade verkligen varit nödsakad att bemanna och armera ett par vanliga skonertar, hvilka han tagit eller köpt vid kusten, och emedan innevånarne i dessa små sjöstäder aldrig hade sett ett verkligt krigsskepp, så kunde dessa fartyg, enligt hans tanke, rätt väl uppfylla allt hvartill han begagnade