Det blef en uppståndelse, och likasom man för några timmar sedan hade under skämt och skratt trängt sig omkring Renards butik, så skyndade alla nu ned till stranden, för att af de nyss anlända fiskrarne få höra någonting närmare om den oroande nyheten. Tillochmed sennor Ramos befann sig denna gång bland de nyfikna. Men de underrättelser, som sjömännen kunde lemna ljödo ännu obestämda, ehuru de läto frukta det värsta. De hade fiskat utanför Punta Mariana och befunno sig åter på hemvägen, då de varseblefvo två fartyg, hvilka kryssade upp emot vinden och synbarligen ämnade sig till Tomaco. Det ena var en skonert, det andra en galiot. Då de kommo närmare hade skonerten hissat en flagga, men emedan den blåste åt motsatt håll, kunde de ej urskilja färgerna, och synbarligen skulle det vara en signal att man önskade dem ombord, för att der tjenstgöra som practicos (lotsar). Af fruktan derför hade de med kraft skött årorna samt flytt, medan det mindre fartyget, galioten, sökt att afskära dem vägen, så snart deras afsigt bemärktes. Men det lyckades ej; de höllo sig i grundt vatten, dit det djupare gående fartyget ej kunde följa dem utan att råka på grund, och då det måste vända, förlorade det mera än det hade vunnit. Och när kunde de vara framme vid staden? I alla händelser icke före morgonen, ty från den yttersta udden hade de sett de båda fartygen ännu på långt afstånd, och utan lotsar ombord kunde de ej våga att slöpa in här under mörka natten. Det var den enda tröst de medförde,