hade hittintills ingen tänkt. Hvilken fru eller flicka hade med en sådan prydnad någonsin kunnat lemna eller åter gå upp i sitt hus? Det var ju alldeles omöjligt, ty alla hus voro försedda med dessa stegar, och herr Renard gjorde det enda, som han kunde göra med krinolinen, — ty köpa den ville nu ingen, — han upphängde den under taket bland durchslag, jernpannor, borstar och dylika i handeln förekommande artiklar, samt skref med nästa ångbåt till sin korrespondent i Panama att han för Guds skull ej måtte sända mera af dylika modesaker. Men Juana kallades efter denna dag La Crinolita i hela staden, och ännu länge stod folket framför huset samt skrattade och pratade med hvarandra, tilldess slutligen en häftig regnskur dref dem in i sina hus, hvarest de, tvärs öfver gatan, men dock under tak, kunde fortsätta det högst intressanta samtalet om den märkvärdiga krinolinen. På Mosqueras flotta tänkte ingen mera. III. Allarm. Sålunda nalkades aftonen. Regnet hade upphört, och i vester visade sig en flammande strimma, som den sjunkande solen tecknade på sin bana, då plötsligt en kanoe vek om den nordliga landttungan och framdrifven af häftiga årtag flög som en pil mot landningsplatsen. Mosquera! ljöd skräckbudskapet, som kort derefter genomflög den nyligen så lugna staden. — Mosquera! — Derute nalkas tvenne skepp, och Tomaco hotas af fienden.