profvet lånat henne sin bästa helgdagsklädning, som ordentligt glänste och blänkte med sina röda och guldgula rosor. Blyg och fnittrande gick den unga damen ett par gånger fram och tillbaka framför butiken, medan hon sjelf med häpnad betraktade sin prakt. Hvad gjorde väl det att hon var barfota och att hennes tjocka, lockiga svarta hår vildt och oordnadt svallade ned öfver hennes skuldror? Fruntimmerna började verkligen att finna smak för det nya modet. Huru mycket vackrare syntes ej mönstret på en klädning, då man bar den så der utspänd, och huru förnäm syntes ej den stackars, enfaldiga flickan i den märkvärdiga apparaten, — och huru mycket tyg behöfde man ej till en enda klädning! Juana sjelf önskade visa sig i sin ovanliga prakt för sin sjuka syster, som låg hemma och ej hade fått se något af hela herrligheten. Tanklöst nog tillät Renard henne detta, — hon bodde ju snedt öfver — och Juanita flög till sin egen boning, mot hvilken — likasom mot alla de öfriga husen — blott en smal stege, — ofta blott en uthuggen trädstam lutade sig, för att sderpå stiga upp eller ned. Alla qvinnorna följde henne, men knappt hade hon stigit ett par steg upp, förrän sde närstående utbrusto i skratt. Det stackars barnet märkte nu att hennes klädning, som annars smög sig tätt intill kroppen, sduvidt utspändes på stegen. Fäfängt försökte hon att trycka tillsammans de elastiska fjedrarne, och slutligen hoppade hon med ett enda språng ned från stegen, för satt så fort som möjligt blifva qvitt den obeqväma ståltrådsburen. Detta, gaf krinolinen dödsstöten, ty derpå