lelnings förslag till utlåtande i anledning if från ridd. och adeln samt presteståndet rhållne återremisser af utskottets förut fna memorial angående riksståndens iljaktiga beslut i afseende å slutstrofen utskottets tullbetänkande. Och har utkottet medelst votering, som utföll med ja mot 19 nej, beslutat, att, i enlighet ned afdelningens förslag och med vidblifvande af utskottets i ämnet förut uttalade st, förklara de erhållne återremisserne ke kunna till någon utskottets vidare åtird eller yttrande föranleda, hvadan alltså san om slutstrofen skulle anses hafva rfallit. Minoriteten deremot yrkade biall till ett inom utskottet väckt förslag, att tillstyrka rikets ständer antaga berörda slutstrof, något annorlunda affattad. Alla fyra stånden hade plenum Måndags m. Det hufvudsakligaste ämnet som förchades i tre af stånden var statsutskottets tillstyrkande å det kungliga förslaget om 45,000 rdrs anslag till Posttidningens gratisutdelning. Hos adeln uppstod en temligen liflig diskussion. Hr Skogman motsatte sig utskottets förslag och sade sig dela de af hr Hierta reservationsvis uttalade åsigter. Grefve C. G. Mörner önskade afslag eller åtminstone återremiss af frågan. Frih. Liljenerantz kunde ej heller gilla förslaget. Den kongl. prop. hade talat om n igheten att öka Posttidningens redaktionspersonal och format. Hvad det sednare betraffar, vore det fullt tillräckligt, såsom utvisades af tidningens ofta omvexlande innehåll; ja det förmådde till och med rymma en mängd uppsatser, t. ex. beskrifningar på hofbaler m. m., som saklöst kunde vara borta. Hr Liljenstolpe önskade åter framgång åt förslaget, som han trodde skola medföra den fördelen, att riksdagsreferaterna hädanefter blefve fullständigare och korrektare. Frih. De Geer sökte visa nödvändigheten för regeringen att ibland tidningspressen hafva en egen organ, men hade ej tänkt sig, att den officiella tidningen, genom det ifrågavarande H anslagets beviljande, skulle komma i någon föränärad Ilning till regeringen eller allmänheten. Man hade talat om det ovanliga i en salarierad tidning, men genom förslagets bifallande skulle ej Posttidningen, enligt talarens åsigt, blifva mera salarierad än nu. Det vore ej fråga om att gifva redaktiren något honorarium, utan att med en kostnadsfri spridning gagna kommunerna. Detta vore i grunden samma förmån, som nu åtskilliga embetsverk och allmänna inrättningar åtnjöte. lir Dalman gillade den princip, som ledt regeringen vid framläggande af forslaget, men då han trodde de medel, som blifvit förordade, ej skola leda till de önskade resultaten, ansåg han sig böra rösta mot det begärda anslaget, som deremot förordades af grefve E. Sparre. Hr Flach trodde att regeringens förslag skulle, om det vunne framgång, hafva de mest olycksbringande följder för regeringen sjelf. Resultatet af voteringen blef, att trågan föll med 67 röster mot 26. I presteståndet öppnades debatten af d:r Rundgren, som i ett längre särdeles sakrikt anförande visade det olämpliga i den föreslagna åtgärden. Tal. uttalade sin förvåning öfver att ingen enda af ståndets ledamöter i utskottet reserverat sig mot dess förslag; drog derefter fram ett nummer af Posttidningen och ådagalade med detta i hand, att der finnes platt intet att läsa annat än annonser och erinrade huru hvar och en om aftonen, då tidningarne utkomma, ehuru möjligen ogillande de andra tidningarne, dock först tager någon som åtminstone gör ett försök att innehålla någonting. Förslaget att dela ut den gratis var derför fornuftigt så till vida, som det vore tydligt att ingen menniska skulle köpa den. Tal. fann besynnerligt att man ej förr än under tidningens 222:dra årgång kommit att tänka på att tusendens väl och ve beror på att få lisa kungörelserna. Anslaget behöfs icke heller för att regeringen må kunna förklara sina åtgärder, då alltid i kontraktet med Posttidningens redaktion göres förbehåll om sådan rätt for regeringen. Att den läses af så få personer beror på dess beskaffenhet. Om den blir bättre redigerad, får den flera läsare och behöfver ej understöd. Trodde för öfrigt ej något anslag behö des, ty af en kalkyl, som tal. framtog, syntes att P. T. sannolikt har en nettoinkomst af 10,000 rdr. Hvad som inflyter för de legala annonserna är en beskattning, som ej bör ytterligare ökas, helst totalsumman som allmänheten betalar för P. T. uppgår till 105,000 rdr. — På alla dessa (i korthet antydda) grunder aj tal. ej skäl att göra redaktörskapet till en af de mest lukrativa poster i Sverge, och yrkade afslag. Kyrkoh. Enghind höll en lång predikan i den sedan representationsoch tullfrågornas behandling bekanta stilen, utfarande på det mest fanatiska sätt mot den liberala pressen, och förklarande att man måste med alla lofliga medel bekämpa en press som ej bättre förstår sin uppgift att verka för folkets sanna väl. Detta inspirerade tal gjorde så djupt intryck på Sandberg och d:r Tyselius att de serskildt under en varm handtryckning uttryckte sin tacksamhet derför. — Prof. Ribbing vände sig hufvudsakligen mot frih. Klinckowströms reservation och slutade med att bifalla förslaget; likasom d:r Sandberg, som började på vanligt sätt upplasa ett skriftligt anförande om nytt och gammalt, men straxt derpå tycktes falla på den tanken att innehållet deraf icke rörde åhörarne, utan med ens sänkte rösten flera toner, så att ref. med knapp nöd lyckades uppfånga hans bifall. — Kyrkoherden Wennerström framhöll förslagets opraktiska sidor och yrkade afslag, likasom prosten Lundholm, som isynnerhet var mycket bekymrad om hvem som skulle betala postarvodet. — D:r Söderberg och prosten Ljunggren bifollo isynnerhet derföre att regeringen under det nya statsskicket anser sig behöfva detta medel. Ä D:r Rundgren tog ånyo till ordet och underrättade att saken redan fallit i två stånd med stor pluralitet och vederlade derefter med skarp ironi åtskilliga af de föregående talarnes föredrag. Biskop Sundberg, d:r Ternström och kyrkohOtterström yrkade bifall. D:r Ternström hade åtminstone den förtjensten att meddela något splitter nytt; det är ingenting ovanligt att regeringarne ha egna organer, sade han, den engelska t. ex. har Times...! Voteringen försiggick i fullt mörker och utföll med 23 röster för bifall och 23 för afslag. Förseglade sedeln bröts och innehöll ett ja. I bondeståndet uppstod också en liflig diskussion om ken. Icke så, som skulle någon meningsskiljaktighet angående lämpligheten af denna utdelning hafva uppstått, ty samtlige talarne undanbådo sig den kungliga presenten, och de skäl som härför framdrogos voro hufvudsakligen att alla exklusiva privilegier, som hindra den fria konkurrensen, äro tidsvidriga, samt att folket redan hunnit den mognad att det kunde bedöma hvad som vore nyttigt att inhemta eller icke, utan att likt skolgossar behöfva sättas i händerna vissa bestämda lexor. En talare omnamnde att man i utskottet, bland andra skal för tidningsutdelningen, anfört att som Posttidningen vore så tråkig att man icke ville —— 2