väcka befolkningen, utkalla de unga männen och nästan skrämma ihjäl qvinnorna och barnen genom det ovanliga larmet. Han underlät ej heller några försigtighetsmått. Medan ännu mörk natt betäckte hafvet, skickades en kanoe bort till den nordligaste udden för att ligga på vakt der tilldess dagen inbröt och då oförtöf, vadt meddela noggranna underrättelser Äfven blefvo poster uppskickade på klippan, och man gaf dem en liten fana hvarmed de skulle lemna rapporter genom att vinka på ett öfverenskommet sätt, — men hvilket de naturligtvis glömde, redan innan de hade hunnit dit upp. Emellertid lät han töra de båda kanonerna till öns yttersta spets, hvarifrån han kunde, om just icke beskjuta, dock hota de båda kanalerna, och dessutom måste karlarne arbeta med spadar och hackor för att uppkasta en slags skans, bakom hvilken de kunde stå skyddade mot elden från skeppen. Det var lätt att arbeta i den lösa sanden, och de hade snart uppkastat ett bröstvärn, som tycktes tillräckligt för att dölja dem, om det än icke kunde emotstå en verklig kanonkula. Vid dagens inbrott hade de fått allt detta i ordning. Postmästaren betraktade med stolthet det fulländade verket, och då dagen grydde riktades allas blickar mot den vestra horizonten, som ännu betäcktes af en gles dimma. Men knappt uppsteg solen förrän hon nedtryckte dessa lätta töcken till hafsytan, af hvilken de uppsögos, och ,,der äro de! ,,Der äro de! ljöd det från mun till mun, och fann snart genljud i staden, hvarifrån de bäfvande qvinnorna och barnen framskyndade för att med egna ögon se fienden.