men nästa morgon kunde Tomacos inne vånare påräkna fiendens ovälkomna besök Hvad var att göra? Deras första nationalitetsifver var redan märkbart svalnad, joch borde de verkligen våga lif och egendom för att bibehålla ön åt regeringen i Panama, som hittintills icke hade gjort någonting för dem? Hvem ersatte dem skadan om staden sköts i brand? — Sannolikt ingen, och befolkningens sinnesstämning började att blifva afgjordt fredlig. Lillochmed Renard, som ej mera hade nåa vapen till salu, aktade sig att fälla ett enda upphetsande ord, ja, han visste tillochmed att berätta om andra städer i Nya Granada, i hvilka Mosquera hade tågat in fullkomligt fredligt och ej oroat någon, emedan han ej hade rönt något motstånd. Endast postmästaren var eld och lågor, samt sysselsatte sig ifrigt med att organira landtvärnet, hvilket han helst hade önskat låta exercera under hela natten. Dertill kunde han visserligen ej förmå karlarne, men hans exempel verkade likväl att något upplifva deras mod. Iv vIedes att förblifva alldeles kalla, då det gällde att försvara faderneslandet och den egna härden. De beslöto alltså att redan före dagringen nästa morgon besätta stranden, rikta kanonerna, och — om postmäst:ren så önskade — , försvara sin ära och rätt med lif och blod: Postmästaren sörjde äfven för att de icke sofvo för länge, ty knappt uppsteg morgonstjernan öfver det fasta landets trädtoppar, så vandrade han genom stadens tysta gator med en gammal trumma, som han sjelf trakterade allt hvad han förmådde, för att genom ett slags förtviflad generalmarsch