Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1866, sida 5

Ett äfventyr i lissland. Det var en kall, snöig vinterdag, då inspektor Barthel för uppgörandet af en vigtig affär måste ida bort till ett fem mil från hans boning beläset landtgods. Affären uppgjordes och Barthel )egaf sig på hemvägen. Han red en lång sträcka ramåt, mellan höga snöväggar, på en väg, som ar så smal att två slädar knappt kunde komma rbi hvarandra på densamma. På en gång märkte Barthel att hans häst af sig sjelf började trafva allt fortare och fortare; äfven lät han då och då höra ett sakta, ängsligt gnäggande ljud. Barthel såg framför sig, men allt var som vanligt: en vidsträckt snöslätt med några öfversnöade träd här och der; deröfver hvälfde sig himmelen ljus och klar, men intet lefvande väsen kunde upptäckas. Han såg bakom sig; allting var sig likt, men på den smala vägen såg han längst bort tre eller fyra vargar närma sig i fullt språng. Hölle hästen ut att springa, utan att afvika från den banade vägen, så vore ingenting att frukta, isynnerhet som han då snart skulle uppnå Barthels bostad; men skyggade han åt sidan och fastnade i den djupa snön, så vore både han och ryttaren ohjelpligen förlorade. Barthel klappade hästen, som reste upp öronen och syntes påskynda sitt språng; ryttaren vände sig om i sadeln och försökte skrämma bort vargarne genom att skrika, hvilket dock icke lyckades. Utom en yxa, som han tagit med sig, egde han icke något vapen till hands. Hästen dröp af svett och sprängde framåt i snabbaste galopp. Vargarne närmade sig alltmera, och efter en stunds förlopp var den största bland dem tätt bakom hästen. Här var alltså högsta tid att handla. Barthel måttade ett yxhugg åt den närmaste vargen, som tumlade öfver ända i snön. Ännu var det en fjerdedels mil mellan Barthels hus och skogen, hvars slut de uppnått. Vägen började här blifva bredare; vargarne kunde nu röra sig friare och tycktes vilja springa förbi, for att framifrån angripa hästen. Denne skyggade nu åt sidan och Barthel, som hela tiden haft sina ögon oafvändt fåstade på vargarne. tumlade nu ned i snön. I nästa ögonblick kände han en vargs klor i sitt bröst, men han afskakade det rasande rofdjuret och nedhögg det med sin yxa, som han ännu höll i handen. Hästen hade råkat ned i snön, och kunde nu icke springa så fort, som på den banade vägen. Han var omringad af en hop tjutande vargar, som nu huggo sig fast i hans strupe och rygg. Han lyckades visserligen döda en af sina fiender genom ett slag af sin jernskodda hof, men måste slutligen duka, under för de talrika och öfvermäktiga fienderna, som nu sleto det varma köttet från hans ben och slukade det med otrolig glupskhet. Barthel befann sig för långt bort derifrån, för att kunna bistå si å sin häst, hvilket i alla händelser icke varit rådligt. Under det han stod der och betraktade huru hans häst sönderslets, kommo två andra stora vargar framrusande från skogen och nedslogo Barthel till marken. Med sin yxa försökte han hålla rofdjuren på afstånd, men åsynen och lukten af hans utgjutna blod stegrade deras girighet till det högsta. Tanken på hustru och Parn gåfvo honom förtviflade krafter, och vargarns blödde snart ur lika många sår som han sjelf Då hörde han på en gång ett förfärligt tjut och såg ett tredje djur blanda sig med i leken. Han började nu fortvifla om sitt lif; men i ett nu släppte vargarne sitt tag och störtade sig öfver den sist ankomne. Barthel reste sig då upp och igenkände sin trogne hund Hinko, som, uppmärksam på det ovanliga ljudet från skogen, slitit sie lös hemifrån och skyndat till sin nödställde her res undsättning. Nu fattade Barthel sin yxa ocl nedlade inom kort sina begge fiender. Vacklande begåfvo sig Barthel och den blödande Hinko hemåt. Hustrun uppgaf ett förfärligt rop då hon såg dem inträda. Anblicken var ocksgräslig. Bärthels färskinnspels hängde i traso