na betrakta det rastlosa arbetet med undanskaffandet af sten och murbruk eller j uppfånga en skymt af de menniskokroppar eller delar af sådana, som då och då anträffats bland ruinerna. Norra Smedjegatan är en mycket trång gata, såsom bekant; det var derför nödvändigt att bereda en utväg till att hastigt bli af med det myckna gruset; denna erhölls genom en port, som invid olycksstället leder ut på Brunkebergs torg. En langningslinie af gardister och båtsmän bildades derför, hvilken langade sten och ämbar fyllda med murbruk. Denna kedja har arbetat helaf natten, och arbetar ännu i denna stund. Alla materialierna kastas ut på torget, der;, en mängd åkarekärror lastas och föra bort stenen, gruset o. s. v., och Brunkeberg ser nu ut som det förr gjorde: som en upplagsplats för skräp. — Kungen infann sig! i går afton på platsen och hjelpte linge till med undanskaffandet af sten. Byggmästaren Laschinger är i lifvet och deltager i afrödjningsarbetet; ryktet talade osannt, som man kunde tro. En basl) uppe på tornet kom lyckligen undan med några kontusioner och, en ung arbetare, som äfven gjorde den ohyggliga färden, fick en planka i ryggen på sig m.jm., men är i dag så kry, att han kunnat infmna!. sig till deltagande i rödjningsarbetet. Polisundersökning har ännu ej kunnat hållas rörande olyckan, men Laschinger skyller på smeden som förfärdigat jernankarne, ty dessa lära brustit, säger han, och kommit byggnaden på fall. Men andra orsaker finnas också, bland annat att grundens beskaffenhet varit sådan, att ett skred skullel, följa, hvarjemte det förtjenar anmärkas, att. murningen af hvalfven och tornet började, i Februari, då det var särdeles stark köld ; — allt omständigheter som anföras mot Iaschinger, men hvilka jag ej rätt förstär bedöma. Den stackars byggmästaren kan 1 ö l G f j G Å fi — .mA — — ha vida mindre skuld till olyckan än man nu vill påbörda honom. Häftiga utlåtelser från folkmassan hördes sent i går afton mot denne man och mot allt hvad tyskar heter. Besynnerligt att vederbörande ej) redan försäkrat sig om hans person; man minnes hur vederbörande försäkrade sig om Riex, lokomotiviöraren, som genom sin ovårdsamhet vållade spillandet af flera menniskolif. — Under de begge Pingstdagarne besöktes kapellet och nybyggnadsarbetet af flera hundra personer och till kl.7 i går afton skulle aftonbön ega rum if kapellet — hvilken ännu större olycka skulle ej skett om raset inträffat då. ö För den mängd kringlöpande varierande uppgifter, som stå i sammanhang med tillj ( dragelsen, anser jag mig ej böra redogöra, ej heller för den mängd historier, som redan äro i svang rörande yttranden från .en högt stående personmed anledning af katolska kyrkans fall. Våra tidningar lära väl komma att utförligt redogöra för ö de upplysningar, som genom ransakningen sannolikt komma i dagen. Jag lemmar således detta ämne, för att öfvergå till andra saker. Förstärkt Statsutskott voterade i förmiddags; nil känner redan utgången af voteringarne. Vid sådana förstärkta voteringar samlas ledamöterne på Riddarhuset och utskottets sekreterare och kanslister tjenstgöra. I dag satt grefve Arvid Posse på ordförande-platsen, alldeles som en riktig landtmarskalk, voteringspropositionen upplästes, derefter uppropades de 120, det gick som en dans, och nu trippade herrarne så flinkt kring estraden och lemnade voteringssedlarne, rösterna räknades och protokollerades af sex protokollsförare, klubhan slogs i bordet, antalet af ja ochs snej upplästes, och så började ny votering igen. Ni kan förstå hur fort detta! går, då jag upplyser, att de i dag skeddal 24 voteringarna expedierades på 3354 timmar. Det s. k. vägoch vattenbyggnads-betänkandet föranledde egentligen blott hos adeln någon pikantare diskussion. Grefve E. Sparre utstod mycken smälek af frih. Klinckowström för den utomordentliga hetsighet, med hvilken han anföll statsutskottet, emedan detta tillstyrkt att bolaget för kanals uttörande mellan Hattefura och Stora Lee skulle från 1868 års början erlägga ränta å det lån staten förskjutit bolaget. Grefve Sparre ville ej betala ränta förrän från 1869, emedan ,,det kunde hända att ej arbetet blefve färdigt förrän 1568. Frih. Klinckowström talade hvasst om egennytta hos grefve Sparre, hvarpå denne sirligt invände, att hans egennytta vore helt liten, åtminstone hvad detta bolag anginge. Man öfvergick derefter till det af utskottet afstyrkta anslaget till kanal och slussar mellan sjöarne östra och vestra Silen. Baron Cederström — han uppträdde härom dagen till ståndets förlustelse med en stor ylleshawl virad om hela hufvudet i anseende till flusstandvärk — ansåg att den ort, der den så herostratiskt ryktbare Silbodals-presten utöfvat sin olycksaliga verksamhet, måtte ihågkommas med något bevis på statens välvilja, han beskref den natursköna trakten och blef slutligen alldeles hänförd af sitt ämne. Frih. Klinckowström förklarade, att han hyste stor aktning för frih. Cederström som turist, ej som statsekonom och bad ståndet afslå den k. propositionen, då regeringens begäran om anslag till flera andra vattenarbeten bifallits. Grefve Sparre inföll nu: Det är lustigt nog att höra frih. Klinckowström nu tala om den k. propositionen. När vi i morse talade om frågan trodde den ädle friherren, att det begärda anslaAA hönvföta från en enskild matiar och