Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1866, sida 3

vanden att tillgodogöra sig de rättigheter, som successivt åt henne upplätas, ha blifvit framställda i tidskriften med värma, klarhet och en viss ädel enkelhet, som ej kunnat annat än förskaffa den en vidsträckt läsekrets. Att mycket godt verkats genom de i densamma innehållna uppsatserna, att de i månget hem spridt ljus öfver de vigtiga samhällsfrågor, hvilkas lösning de åsyfta att befrämja, att de verkat höJande och förädlande på månget qvinligt sinne derigenom, att de ej blott talat om qvinnans rättigheter, utan äfven om hennes pligter, och detta med stor kraft och innerlighet, är obestridligt, om än man kunnat ej utan allt skäl beklaga, att tidssbeistens riktning varit alltför speciell och I Fredrika Bremer, hennes sista lefnadstid soch sista brefvexling af Esselde. En afs den bortgångna, oförgätliga författarinnans närmaste väninnor har här på ett vackert och i all sin enkelhet djupt rörande sätt! för oss återgifvit huru den älskliga gamla slefde och verkade, huru hon tänkte och Tlingsidger hos redaktionen. änkt till befrämjandet af vissa älsk. Det nu utkomna häftet erbjuder ganska mycket af stort intresse. Främst utmärker sig i detta hänseende uppsatsen , IL. kände under de sista månaderna. Det ligger ett doft af ljuf frid, af verklig barnaoskuld och barnaglädje öfver denna sista delen af Fredrika Bremers lefnad. Allt röjer en ande, som allt mer och mer frigjort sig från materiens band, och som är redo att lyfta vingarna för att begisva sig till den gode Fadrens hus med de många boningarna. Och dock finner man af alla de antörda yttrandena och brefutI dragen ännu hos henne det mest brinnande intresse för vigtiga samhällsfrågors lösning, kärleksfullt deltagande i andras nheter, liksom en öppen blick för ande töreteelserna på det litterära området. Huru rikt är ej detta ädla hjerta, som intill dödsdagen slår för sin ungdoms idealer, som sluter sig med rörande innerlighet till sina unga vänner, liksom till de små fattiga barnen, för hvilkas julglädje hon sörjer med en moders ömhet! Det är ett stort och skönt ämne, som Esselde behandlar på några få blad, och hon lyckas deri såsom endast en själsfrände till den rikt begåfvade och ädla hädangångna kunnat lyckas. Vidare förekommer af Esselde början af uppsatsen .,Om qvinnans medborgerliga rätt och pligt. Vi tro, att de resultater, hvartill förf. kommer äro fullkomligt riktiga, och att de förr eller sednare skola erkännas allmänt som sådana. Ty hvar finnes väl bevisen för att qvinnan ej kan tillegna sig ett kunskapsmått jemförligt med det, som berättigår mannen till anställningar i statens tjenst? hvar finnas bevisen tör att hon är i saknad af den för embeten erforderliga handlingskraften, ordningssinnet och beslutsamheten? hvar finnas slutligen bevisen för att qvinnan genom att egna sig åt ett värf, som ligger utom den trånga huslighetens sfer, skulle förlora något af den sköna qvinlighet, som med rätta blifvit högt uppskattad och —— — — — — D NS som är något helt annat än det doft-, det sentimentala pjunk, den bedröfliga sjäpighet, som , skapelsens herrar stundom taga dertör? Esseldes behandling af frågan är klar och bevisande; man ser, att törf. fullt genomtänkt sitt ämne, vägt motargumenterna på en våg och funnit dem lätta. Endast på ett ställe tyckes hon oss göra sig skyldig till skefhet och bristande eftertanka i sin framställning. Detta är, då hon besvarar frågorna: ,, Vill du se qvinnan vid domarebordet ransaka förhärdade brottslingar eller afgöra de gröfsta mest upprörande mål? eller vill du höra henne som advokat slingra sig fram genom lagens labyrinter, för att försvara en svag eller orättfärdig sak? Hvad den första frågan angår, så förekommer det oss eget, att förf. besvarar den bestämdt nekande, men tillägger, att hon gerna vill tänka sig en qvinna på ,,den dömandes plats, då en ung förbryterska första gången inställes för domarens skrank. Några sådana specialdomstolar, som här tyckas ha föresväfvat förf. finnas hvarken i vårt land eller, så vidt kändt är, i andra länder, och det är högst osannolikt, att de någonsin komma att existera, helst som deras behöflighet är svår att inse. Icke stort rimligare törefaller oss det, att en advokat endast skulle ha till sin uppgift att bistå sådana unga förbryterskor, och hvad det beträffar, att förf. ej vill, att qvinnan såsom advokat , skall slingra sig genom lagens labyrinter för att försvara en svag eller orättfärdig sak, så antaga vi, att detta lika mycket gäller mannen, då sådana saker ej böra försvaras af någon. För öfrigt tro vi för vår del, att den sanna qvinligheten ingalunda skulle komma att lida på att en dertill qvalificerad qvinna ransakade och fällde utslag i hvarjehanda förekommande mål, liksom vi antaga, att en qvinna såsom sakförarinna skulle kunna uppträda i många andra fall än det, som förf. vill inrymma henne utan att något rimligt skäl att taga anstöt deraf komme att förefinnas. Un annan medlem af ,Hemmetst redaktion har äfven uppträdt i detta häfte uti emancipationsfrågan, neml. signaturen St.F som i uppsatsen ,En moders råd. III. gifvit sina åsigter tillkänna. Dessa äro temligen föråldrade och gå ut på att de åsyftade reformerna skulle mera skada än gagna. För denna uppfattning ger förf. mycket svaga skäl, då hon ej inskränker sig till ett afgörande censeoi, hvilket väl kan taga sig ut gent emot ,lilla Agres, men som ej af andra läsarinnor kan anses såsom ett tillfyllestgörande argument. — — — A— — 2— — — — — ——— — För öfrigt förekomma i detta häfte En Hanvataff att tat ngjot noem af T. K.