Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1866, sida 2

den lägga till öfverallt vid ön. Dessutom var befolkningen nästan vapenlös och, äfven om den hade haft vapen, fullkomligt oöfvad i deras bruk. Alla förnuftsskäl talade således för att man lugnt borde underkasta sig hvad man i alla fall icke kunde ändra, desto heldre som det icke en gång kunde förorsaka dem någon skada. — Men bränvinet! Så snart karlarne blifvit varma om hufvudet började de, som endast till namnet kände sin netrarande regering, att blifva patriotiska, och en dag, innan mörkret inbröt, hade Louis Renard afyttrat alla sina gamla musköter, tillochmed sin egen, temligen goda dubbelbössa, och hans ammunitionsförråd var så upprymdt, att en ny ordre måste expedieras till Guajaquil eller Panama. Följande morgon voro Tomacos innevånare i verksamhet redan vid daggryningen, och spejare uppklättrade på klippan för att derifrån få en friare utsigt öfver hafvet och ögonblickligen kunna signalera hvarje annalkande fartyg. Staden befann sig 1 en liflig rörelse emedan en slags milis hade bildat sig, hvilken visserligen blott i det enda hänseendet bar uniform att samtliga soldaterna uppträdde utan uniform. Äfven två små kanoner blefvo framletade, hvilka postmästaren en gång hade köpt af ångaren ,,Anna, som hade begagnat dem för att skjuta signalskott. Naturligtvis saknade man kulor, men dessa kunde ersättas af små blystycken, och det såg verkligen ut som hade staden beslutat försvara sina , heliga rättigheter ända till sista blodsdroppan, — men det såg endast så ut. Karlarne exercerade visserligen hela förmiddagen, och då sjövinden mot aftonen