Efter en half timmas ytterst besvärlig marsch anlände den lilla truppen till den motsatta stranden af det vidsträckta, djupa kärret, som åtminstone för tillfället skyddade den preussiska armön mot nya fiendtliga anfall. På en liten höjd, der högqvarteret förut hade varit förlagdt, höll konungen oclivöfversåg med sina stora, forskande ögon huru de sorgliga öfverlefvorna af hans vackra arm åter ordnades i rote och lec af officerarne. Mot denna höjd riktade fändrik Barsewisch sin marsch. Då han hade kommit i närheten af konungen, vände den sistnämnde hufvude mot honom, betraktade honom en stund och frågade derefter nästan barskt: — Hvar äro de andra? Fändrik Barsewisch ämnade pligtenlig taga af sig hatten och hade redan upplyftat högra handen till hufvudet, då han erinrade sig att han var barhufvad. Han lät handen åter sjunka och svarade med rak, militärisk hållning: — Ers Maje här medför jag tre räddade fanor; de öfriga hafva fienden tagit, och dessa femton man äro de enda återstående af vårt kompani! — Lemna fanorna tull underofficerarne, fortfor konungen efter en paus. — Ers Majestät, jag har ingen enda underofficer mera! svarade fändrik von Barsewisch. — 8å lemna dem till soldaterna, fortfo: konungen, — och uppställ sitt folk. Medan den unge officeren efterkom ko nungens order, betraktade Fredrik honon med uppmärksamma, nästan förvånade blic kar och frågade slutligen: