Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1866, sida 2

och då de märkte den hotande faran, sprungo de mot träsket så sort de förmådde. De så minuter, som denna jagt fortfor, tycktes oändliga för de flyende; allt närmare ljödo de tunga kyrassierhästarnes hofslag; nu hörde de djurens flåsande helt hära öron, de tyckte sig känna deras heta andedrägt i sina nackar, flera röster ropade omedelbart bakom dem: . Halt, preussare, ni vå var! och i nåästa ögonblick haglade pallaschhugg på deras gevär och hattar — Framåt, g ropatle fäntlrik von B isch siämtande, och ett ögonblick derefter vadade den lilla preussiska skaran öfver knät i det djupa träsket, och gjorde halt först då karlarnes hela nedre del doldes af den mörka äffjan. De kastade nu en blick tillbaka på sina förföljare. De hade i sin vilda ifver äfven ridit ut i träsket ett kort stycke, men då deras hästar hade nedsjunkit till knäleden, kunde de ej få dem framåt längore; dessutom fruktade de att fastna och svängde således om under eder och skymsord, samt begåfvo sig på kortaste vägen haka till den fasta marken. Adieu! ropade de preussiska grenarerna; helsa hem! — De se ut som fugor, hvilka fastnat i grädde! — Rid hem, gossar små, så att ni inte smeta ned edra vackra, hvita byxor! Dessa och andra stickord ropades efter le österrikiska ryttarne, och sedan preusune hvilat sig några ögonblick fortsatte le marschen genom det svarta träsket, medan Hukatz med sina långa ben gick förut som vägvisare, lik en stork, som går på jagt efter grodor,