vanner att motverka dessa DCarobetmngar-. HN — ! —— Från en ärad insändare har redaktionen emottagit nedanstående uppsats, till hvilken vi önska att i ett kommande nummer af Handelstidningen bifoga några ord, som afse att, såvidt möjligt, ställa frågan på dess rätta ståndpunkt, utan att försvaga intrycket af det sedliga allvaret i ins:ns anmärkningar. Uppsatsen har följande lydelse: Några ord med afseende på valet af teaterpjeser. Länge och bittert har klagats af dem, som älska den dramatiska konsten för de höga njutnmgar, den kan bereda, och den lyftning och den förädling, den kan skänka åt åskådarens uppfattning, öfver att numera i vårt land så litet afseende göres på ernåendet af dessa ändamål vid valet af pjeser. Tadlet i detta hänseende drabbar lika mycket styrelsen öfver vår kongliga scen, som direktören öfver den minsta teatertrupp, hvilken tillbringar ett sorgligt nomadlif gästande små städer och köpingar, hvilka ligga utanför de större teatersällskapernas marschroute. Öfverallt gör man till sin hufvuduppgift att samla fulla hus, och för att ernä detta syftemål äro alla medel lika goda. Shakespeares och Schillers storartade skapelser uppföras i denna afsigt, och af samma bevekelsegrund låter man komedier af slipprigaste slag, de för hvarje ädelt sinne vidrigaste, mot sedlighetskänslan mest stridande liksom i estetiskt hänseende underhaltigaste produkter af en på afvägar kommen parisisk fantasi gå öfver scenen. Och när då en stormande munterhet belönar framställningen af dessa roller, som bära ett i sedligt hänseende djupt sjunket samhällslifs vederstyggliga prägel, när scener af tvetydigaste och stundom af ohyggligt otvetydig art anslå de sämsta känslorna hos den sämsta delen af publiken, när de skabrösa roligheterna väcka gälla gapskratt både i de lägre och i de högre regionerna, och när till och med en eller annan befängdhet kan komma den verkligt bildade, finkänsligt och sedligt stränge åskådaren att småle — då är ju målet vunnet, och stycket kan gifvas om talrika gånger för fulla hus — hvad kan man mer begära? Så har ,,Den sköna Helena blifvit en kassapjes för vår kungliga teater och så har det ena franska stycket efter det andra — slipprigt, sårande all blygsamhetskänsla och djupt omoraliskt — gått öfver hufvudstadens och landsortens teatrar, till ekonomisk fördel för teaterdirektörerna men till föga ära hvarken för dem eller deras publik. De äro isanning bedröfliga dessa fakta! Och hvilket inflytande måste de väl utöfva på den allmänna uppfattningen, på nationens sedliga helsa och lif? Skola de ej verka förslappande och undergräfvande på de känslor och grundsatser, som äro de oundgängliga vilkoren för familjelifvets helgd och lycka? Skola de ej på många håll ohjelpligt förvirra rättsbegreppen på ett område der dessa förut varit dunkla och sväfvande? Och skola de ej stegra onda böjelser och begär, som äro af den mest olycksbringande natur, samt sålunda faktiskt bidraga till mången åskådares moraliska undergång? Man skall måhända säga, att vi måla för mycket i svart, men ett närmare aktgifvande på sakförhållandena skall helt viss bekräfta sanningen af våra ord. Men om det förhåller sig så, hvartill tjenar då upprullandet för en svensk publik af dessa taflor ur pariserlifvets afskyvärdaste regioner, der lasten framträder antingen som en förföriskt leende sirn eller som en fräckt grinande faun? Vårt sociala lif har sina skuggsidor äfven det, men dessa ha lyckligtvis ej hunnit den utveckling, att de kunna jemföras med dem, som utmärka det gladaFrankrikes. Det ser nästan ut som sökte man åstadkomma en ingenting mindre än önskvärd likhet härutinnan genom att ständigt framhålla dessa sedemälningar, som röja en fruktansvärd sedlig ruttenhet, som ville man äfven i denna punkt göra oss till nordens fransmän, och det är verkligen fara värdt, att om ofoget ej i tid stäfjas, dess verkningar bli ganska vidsträckta och djupgående. Bland de franska teaterpjeser, som uppföras i Sverge, gifs det en del, som vä ej tillhöra det stötande skabrösa slag, son vi ofvanför framhållit, men som dock e Ät