njuta den i fullaste mått. öfverdrifva de i högsta grad inkomsterna af de embeten, som enligt deras mening äro tillsatta för deras skull. ,Är det icke hårdt, fråga de i förnärmad ton,, att vi skola lida brist, under det denne prest, denne föreståndare och dessa uppsyningsmän hafva oerhörda inkomste till följd af vårt lefnadssätt? Men den största till. fredsställelse och stolthet känna de dock under rättegångsförhandlingarne rörande någon af dem begången grof förbrytelse. De se sig om och betrakta domaren, advokaterna, rättsbetjenterna, de tillstädesvarande åhörarne och hela rättegångspersonalen, och deras hjertan klappa af stolthet och triumf öfver, att allt detta är ett skådespel, hvari de äro hjeltarne. I sin inskränkthet och okunnighet kunna de ej inse, att menniskomassan samlar sig ej för att betrakta dem med förvåning och beundran, utan af intresse för rättvisans gång. Midt under denna stolthet framstår hos dessa olyckliga — och detta gäller för dem alla — en benägenhet att skydda sig med lagens tillhjelp. Dessa menniskor, hvilka blifvit uppfödda under känslan af att stå utom lagen och samhället, som hata och frukta lagen och som inbilla sig stå öfver dem, som lefva under den, begagna i fängelset och inför domstolen hvarje möjligt tillfälle att klaga öfver kränkandet af deras rättigheter. Hvarje fånge klagar öfver en eller annan honom drabbad orättvisa. Prester och fangelsernas föreståndare få isynnerhet tidt och ofta höra den gamla historien om, huruledes den klagande har blifvit förföljd och förorättad, under det andra blifvit gynnade, och hvilka föreställningar han ämnar göra myndig heterna för att få upprättelse. Naturligtvis är det framför allt alldeles orättvist att den klagande har kommit i fängelse. Han borde i verkligheten alldeles icke vara der, men om lagen och myndigheterna äro så stränga mot honom, så borde de dock vara mycket strängare mot A., B. eller C., som man långt ifrån ser tillbörligt noga efter. Sådant är i få drag lifvet hos förbrytareklassen Såsom vi se, har det i många fall mycken likhet med andra menniskors: det beröres af vanliga lidelser, formar sig kring allmänna begrepp och föreställningar och erfar något af den största glädje eller den djupaste sorg, som ett menniskobröst kan rymma. Men olikheterna äro lätta att upptäcka och behöfva ej vidare påpekas; de mest framstående äro säkert den oupphörliga sinnesoron hos dem, hvilka hafva ställt sig utom samhället och lagen, och deras ständiga fruktan för rättvisans och lagens arm. Väl är det deras vana att håna och bespotta sedliga och rättskaffens menniskor, men det är endast en mask, och intet är i så stor grad föremål för dessa olyckliga väsens missundsamhet som den frihet och det sinneslugn ärligt folk åtnjuter. En man, som med all sin fattigdom och efter allt sitt arbete och släp dock, när hans dagsverke är slutadt, kan gå fri och trygg hvarthän han behagar; en qvinna, som kan se hvar och en hon möter lugn i ansigtet och ej behöfver svartsjukt vaka öfver älskaren, -brottslingen; ett barn, som förnöjdt springer på gatan och ej kan skilja en polisbetjent från en annan menniska; alla dessa vanliga menniskor med deras omedvetna och lugna trygghet betraktas längtansfullt och suckande af hvarje förbrytare de möta och anses af honom såsom ofantligt lyckliga.