stannat t lingst på den bloddränkta valplatsen. Den unge anföraren, som hitintills hade stått framför sin trupp och vändsmot fienden, gick nu på andra sidan och ropade med hög röst: — Följ mig nu, gossar! Och dervid sprang han så fort som möjligt bort mot vägen, som låg bakom den preussiska onen, och bakom hvilken en sank äng utsträckte sig. De österrikiska kyrassiererna, hvilkas hästar hade blifvit skygga genom den infernaliska fansvängningen, behöfde någon tid för att åter ordna sig. Men då den jättestore ryttaren och hans häst åter hade arbetat sig upp efter det tunga fallet, blickade han med hämdglödande ögon omkring sig i krutröken för att upptäcka sin djerfve fiende. (Forts)