I samma ögonblick träffade den skarp: spetsen af den ena fanan hästens nos, så itt djuret stegrade sig af smärta. Men den ursinnige kyrassieren var envis och stötte sporrarne åter i sidorna på sir häst, med den kraft att blodet sprutade fram. Ännu ett sådant språng som det förra och den tappre Hukatz var förlorad. Men så lätt gaf han sig ej. — Knappt hade han sett att hästen stegrade sig, och itt ryttaren ännu en gång ville tvinga honom framåt, så hejdade han ett ögonblick sin ursinniga fansvängning, tog de tre fanstängerna 1 båda händerna likasom man nåäller ett gevär vid anfall, sprang emot len på bakfötterna uppresta hästen och körde sanstängerna med en sådan kraft not hans mage, att djuret efter några igonblick förlorade jemnvigten och gick ver med sin svärjande och förbannande yttare. Genom det tunga fallet uppstod m lucka bland de tillbakavikande kyrasiererna, genom hvilken den ärlige Hukatz senast störtade sig mot de sina, hvilka mottogo honom med ett högt jubelrop. — Der har du för den storkäftige mauffeln, din grobian! ropade Hukatz, i det dan i förbifarten gaf den på marken krasande jätten en dugtig spark, och derefter prang han med några väldiga satser af ina långa, magra ben, samt med de tre anorna säkert i den venstra armen, in i ruppen af de preussiska grenadiererna, om öppnade sig för honom och derefter senast slöt sig bakom honom. Under fändrik Barsewischs befäl retireade nu den lilla hjelteskaran, som, uppeållen af fanornas räddning, hade qvar