sig ned för att äfven bemäktiga sig den tredje. Då träffades han af ett hugg från en af de fiendtliga ryttarne, så att hans högra hand släppte musköten, och han sjelf nedföll på den döde fanbäraren, som ännu höll den tredje fanan omsluten. Ett högt jubelrop från de österrikiska kyrassiererna beledsagade den olycklige Hukatz fall, och från alla sidor slöts kretsen af fiendliga ryttare allt tätare omkring honom, och deras långa pallascher sänktes för att stöta sina spetsar i den tappre preussiske grenadierens kropp. Men plötsligt sprang Hukatz upp, likasom uppkastad af en springfjeder, fattade med bäda händerna omkring de tre fanoch svängde dem med en så kraft och en sådan hastighet omkring sitt hufvud, att fanorna smattrade vid sina långa stänger, likasom lossnade segel under en storm. Hästarne skyggade för detta plötsliga, oväntade ljud, och de, som hade erhållit ett slag på nosen, kunde ej längre styras utan vände om och ryckte de öfriga med Sig. — Jag skall lära er, fördömda österrikiska mjöljackor! skrek Hukatz medan han slog omkring sig likt en rasande Roland; — vill ni visa respekt för de preussiska fanorna! Hvem vågar att komma hit? — Det vågar jag, du storkäftige maruffel! ropade en jättestor österrikisk kyrassier, i det han tryckte sporrarne i båda sidorna på sin häst, så att djuret i sin smärta tog ett väldigt språng framåt och kom två steg nära den hjeltemodige fansvängaren.