Äfven fankorporalerna och fanjunkarne, som burit fanorna, lågo liflösa, med venstra armen slagen omkring den militäriska ärans sinnebilder, tryckande dem ännu till sig och försvarande dem in i döden. Tätt framför regementet Mepyerincks andra bataljon lågo på detta sätt tre fanbärare, redan till hälften söndertrampade af de österrikiska kavallerimassorna, som ursinnigt höggo in på de vikande preussarne och ej gäfvo någon pardon. — Halt ännu ett ögonblick gossar! ropade då den unge fändrik von Barsewisch, — låt oss åtminstone taga med oss fanorna, så att de ej falla i händerna på de kejserlige! Ungefär trettio man samlade sig i en hop vid denna uppmaning af deras officer och erbjödo de siendtliga ryttarne ännu ett kort, svagt motstånd. — Se ni de tre fanorna, som ligga der? ropade den unge fändriken ånyo, — hvem vågar hemta hit dem? Knappt hade von Barsewisch yttrat dessa ord, förrän en lång, mager grenadier arbetade sig med knytnäfvar och armbågar fram ur hopen och beskref med sin musköt en nästan hvinande krets omkring tt hufvud, så att de österrikiska kyrassiererna veko tillbaka ett ögonblick för att ej träffas af den genom luften susande kolfven. — Bravo Hukatz! ropade fändriken; — men skynda dig, så att de ej nappa bort en af dem för dig. Medan den tappre wendern med högra handen lät sin musköt alltjemt susa omkring sitt hufvud, hade han med venstra handen redan fattat två fanor, och lutade