lemnade vittnena till denna händelse föga tid till sorg eller fasa. Elden, som nu hade rasat flera timmar i de tappra preussiska grenadierernas leder, upphörde nu plötsligt, och en ursinnig attack af kejserliga kyrassierer och grenadierer till häst, med sina höga björnskinnsmössor, riktades nu mot centern af regimentet Meyerinck. De preussiska grenadiererna höllo bajonetterna mot de fiendtliga ryttarne och begagnade muskötkolfvarne som klubbor, men öfvermakten var för stor; de glesa infanterilinierna vacklade, brötos, och började derefter upplösa sig i små hopar, hvilka drogo sig tillbaka kämpande för sina lif, medan de fiendtliga ryttarne trängde in i luckorna och nedhöggo allt, som kunde nås af deras pallascher. Under dessa omständigheter var en reträtt icke längre vanhedrande; tvertom blef det nu officerarnes pligt att bringa de öfverlefvande i säkerhet så godt som möjligt. drikarne von Unruh och den yngre Herzberg hade redan öfvertagit berälet öfver de afdelningar, hvilkas officerare lågo döda på slagfältet, och emedan fändrik von Barsewisch var den enda återstående officeren vid sitt kompani, beredde han sig att med ära rädda den ringa återstoden deraf. Den preussiska intanterilinien hade småningom blifvit allt mera tillbakaträngd, och endast de framför fronten stupade officerarne hade ej lemnat sina poster utan lågo ännu qvar, med de brustna ögonen fast riktade mot fienden, och med sabeln krampaktigt fasthållen i den stelnade handen. Men det förfärliga spelet om lif och död