Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 3

IUILIA ÅSCHMCT: CH 1011 bry Åre. ikI ÅåD KötHNEHU0 kanske inom vår krets sådana händelser med män, ilka hafva suttit vid vår sida, med hvilka vi va umgåtts i det offent och privata lif Hvilket bottenlöst alg synes nu icke öppna sig mellan dem och oss de om att de blefvo dom follda förbrytare! Deras lif förekommer oss med ens ligga utom allt begrepp och som om det vore styrdt af lidelser och krafter, hvilka ligga utanför hvad som allmänneligen förefaller i vår samhällstillvaro. Saken är emellertid, att de, som inbilla sig känna dem, borde hafva gifvit akt på de orsaker, som omsider afgöra deras öde: deras brist på resignation och sjelfbeherrskning, deras benägenhet fer intriger och små oär ighe eter, deras få eller praktsjuka, allt förenadt med ett slappt samvete. Vi behofva ej uppehålla oss vid sådane fall. enär de aldrig undlåta att öfva en tillräcklig verkan på samhället och emedan denna klass af brytare till antalet så ringa, att den kan sköta sig sjelf. Större svårighet men också större intresse erbjuder betraktandet af den andra klassen, nemligen menniskor, som blifva offer för ett oemotståndligt, naturligt begär till förbrytelser. Ganska storien, att en rik och förnam herre eller dam gö sig skyldig till tjufveri, riktigt stjäler penningar eller gods alldeles som en annan allmän tjuf. så t, ifall man förkastar den ursäkt, som hemfrån en sjuklig oemotståndlig böjelse, alldeles icke förefinnes något skäl att fria honom. Tär 30 år sedan fanns en äldre dam, rik och af god familj, hvilken med afklippt hår och i fångdrägt uttjente sin tid I trampåvarnen i Cold! bathfields; hon hade stulit spetsar i en but Mången af oss torde antingen personligen eller af samtal känna personer, hvars ankomst till ett ställe är detsamma som en uppmaning till egaren att undangamma allehanda småsaker, som man ogerna vill blifva af med, såsom pennknifvar, medaljonger etc.: och vi hafva hört talas om en fi som alltid tog något med sig från etts en thesked, en teaterkikare eller, i brist på I bättre, ett par stycken s socker. Enär henne: milj alltid morgonen derefter förde sakerna tillbaka, rörde rättvisan sig ej, icke en gång för att hota. Det får antagas, kt ingen förståndig man, han må vara teoretiker eller praktiker, betviflar det faktum, att det hos vissa personer finnas böjelser och deribland till tjufveri, af en alldeles oemotståndlig styrka. Lagen kan emellertid ej göra något afseende på personen eller på hans medfödda böjelser. När rättvisan ej kan göra något undseende för den fattige och obildade, så bör den ej heller göra det för den rike och bildade. Den verkliga skillnaden, som här finnes, gifver emellertid en fördel åt den sednare. IIar en porson af den bildade klassen denna böjelse, så kunna nemligen hans fränder vaka öfver honom och förebygga olyckor, hvaremot den fattige och obildade sulven måste sköta sig sjelf midt ibland påverkningar och orsaker, som alla äro emot honom och som med säkerhet slutligen skola föra honom i fängelset. Om å andra sidan en bildad man, som i detta fall har brutit mot samhällets lagar, gripes och föres in för domstolen, så är han säker på en eller annan motvigt mot vanäran, säker om att på sin sida hafva ett parti, hvilket vill hjelpa honom, säker om att det till hans försvar höjes ett rop af den stora hopen, som nu förfäras öfver straffets vanära, oaktadt den aldrig samma har egnat en tanke, s om vanliga tjufvar, — sådane sf bestämmelse det är att blifva förl straffade. Vi komma nu till den tredje klassen: den vanliga förbrytarebefolkningen, som de flesta af oss känna så litet till, fastän vi förvånas så mycket öfver den och rädda hålla oss på afstånd från densamma. Det förstås af sig sjelft, att denna klass är mångdubbelt talrikare än de båda vi förut omtalat. Den utgör det stora flertalet af förbrytare, alla de, hvilka äro liksom medlemmar af en serrda, dömda och ofta förfäras vi vid upprepandet af den gamla hi-. rskild förbrytarrace. Menniskor af detta slag och polisen känna hvarandra genom ett slags instinkt och under alla förhållanden. En polisbetjent vet, hvilken af dem, som han möter på gatan, har varit, borde vara eller skall blifva domfälld som färbrytare, et påstås, att i de fall, då polisens fotografier for ögonblicket finnas, såsom då de äro bortskickade till något annat ställe i anledning af en der begången förbrytelse, elier då rättegångsakterna från föregående brottmål icke i hast kunna tillrättaskaffas, har polisen ingen betänklighet vid att anhålla m kta personer, som till utseende och beteende bära den för samhällets ismaeliter egendomliga stämpeln. Den allmänne iakttagaren-. siger miss Carpenter, ..skall ofta med en slags hem ighetsfull fruktan rysa tillbaka för en grupp män, hvilkas dragt och yttre icke tyda på brist, men hvilkas händer och kläder dock icke visa spår af strangt och ärligt arbete. De tyckas icke hafva någon sympati med den öfriga verldens intressen, men vara i inbördes förstånd med hvarandra och hafva ett egendomligt lågt uttryck, som icke finnes hos personer af den arbetande klassen i samhället. Det är den domfallde forbrytaren på fri fot. Till och med om de icke hafva kommit så lånet, till och med om de endast ännu lefva bara af bedrägeri och van stöld, skall dock måhända den, som tillf is går dem forbi på gatan, känna sig besynn till mods vid deras åsyn, och polisen måste dag och natt vara på spår efter dem. Men hvad är då kännetecknet på denna klass och hura fick den y det ta ol ä la, gjelt skulle barnen ej höra till denna k Oåterhålls i afscendet här ff. Ni barn, ty af dessa dö de flesta iungdonen, och de. som va qvar, hafva mycket liten uts kunna åtnjuta till och med den ta för sin kropp. Såsom små barn blifva de antingen utsvälta eller få osund foda och starka, sk. liga drycker. De äro ute för att tigga eller stjäla om dagen, hurudant vädret ä tigga de. så äro de barfotade och nästan nakna; stjäla de, så kunna de också med fördel bira tigsarens paltor De hemkomma på aftonen för att antingen blifva bortjagade från elden och bortknutfade i en yrå af rummet, der de få ligga sig på litet halm, eller för alt blifva berömda Tor sin djerfhet och sitt arbete under dagen och belönade med bränvin. I en nyligen utgifven berättelse om en qv in fänges lefnad finnes I ett till förbryte föra. Jane Camerons moder fattig väfvare och umgicks slagtingar. Fadren var en fö som. ej hade något yrke eller hade herberge för kringsand brukade vanligtvis sitta i fingelse på Sar ndagarne för det hon på Lordagsaftnarne hade varit full och tillställt spektakel på gatan. Hvad bar går, så var hon vid fem års ålder lika for erfaren som andra flickobarn, up; de samma forhålland IIennes forvärfvad, men det var en f. verldens ondska. Iennes mo drig något tecken på kärlek i honnes barndom, utan behandlade henne som man hade svårighet vid att blify m något. hvilket alltid var ett påhing ak, hvilken alltid skulle banka för att den alltid var i vågen, for det hon ej vexte fort nog och blef sin moder till nytta, fär det hon kom i hem fr orna, dit hon utdrifvits, och al2 för det hon kom hun Du skall ticge maning som jen Jane Cameron, hvilken sjelf be stor flicka som du, i cin ålder fåroch att bli i he tunnkl då i den virsta köld för att Ibland hande de att hon blef y på en eller nå bedragare, livilka bruka h för att tigga; men oftast ning och förde beloppet mod er, hv salltia misst nkte barnet för att qvarhålla nås nengarne eller ..stjola dem frå Då Jare