Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

tenen! ropar en jättestor ungrare; — är han död eller inte? — Och dermed stöter han sin bajonett genom den olycklige officerens bröst. Kaptenens ögon förblifva slutna och han rör ej en enda led. — Stendöd! återtog ungraren. Derefter vände han sig till den närliggande Hukatz, rullar om honom med foten och lyfter bajonetten för att upprepa det förra experimentet. Men knappt hade han upplyftat geväret till stöt, förrän Hukatz sprang upp som en blixt, gaf med tankens hastighet sin motståndare en så förrärlig spark i magen att ungraren ramlade baklänges till marken, hvarefter preussaren klättrade uppför den inre doseringen, vig som en katt, och försvann i mörkret. — Ah, den satans preussarn var inte död, stånkade ungraren och reste sig upp mödosamt, — vänta, det skall du få betala! Men han genomsökte förgäfves hela skansen; Hukatz var spårlöst försvunnen. Vid den tid, då de österrikiska desertörerna blefvo insläppta i redutten, var det i det der bakom belägna preussiska lägret ännu stilla som natten, hvilken hade betäckt jorden med sitt svartaste mörker. Tälten stodo i långa rader likasom släpade den nattliga slummermanteln på jorden, och likasom hade Fredrik den Stores soldater innästlat sig i dess veck för att i dem söka skydd mot den genomträngande Oktoberluften. Skildtvakterna i sina tunna uniformer, med de korta ärmarne och de korta skörten, den trekantiga, låga filthatten på huf