Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

staten och staden helsobringande åtgörande, men kortsyntheten kommer från rädsla om eget skinn. Det finnes nemligen en hel del af just våra medlemmar i stadsfullmägtige som idka en särdeles lönande minuthandel med spirituosa. Tar man nu bort rättigheten af utsäljning i minut från dem och öfverlemnar den åt bolag — ett ord, som alltid är förhatligt för den enskilda spekulationen, emedan idana vanligen med större resurser utveckla större energi och åstadkomma mera allmänt gagn och mindre förtjenster för individen — så stå för dem endast tvenne vägar att välja: den ena att lemna sin rörelse och den andra att bli intressent i bolaget. Att det förra smakar bittert är naturligt, och det sednare ger för liten vinst — och häri ligger hela knuten. De män, som framlemnat förslaget och kullvoterades, äro fria från allt intresse af personlig natur, ty de tvenne äro akademici, en magistratsperson och en handtverkare, då deremot det bolag, som blott ville skatta för 35,000 kannor, består af köpmän med betydlig bränvinsrörelse, och en bryggare. Man kan, som vi ofta velat tillvita vårt samhälle, spåra äfven i saker, der andra kommuner gått före med goda exempel och mått väl — ja mycket väl; man kan, säga vi, upptäcka en konservativism som är fotad på småsinnets och en framåtskridandet hämmande bas, och som ej tager reson, äfven då representanter för bildningen med klartänkthet föra ordet. Det finnes ett gammalt ordspråk som skulle kunna tillämpas på hela vår konservativa liga, men vi förbigå det, emedan en hvar kan sjelf ana hvilket det är! I går eftermiddag hade vestgöta nation en större middag, till hvilken voro inbjudna samtliga hedersledamöter i anledning af aftäckandet, eller kanske rättare sagdt upphängandet af biskopen öfver Hernöinds stift d:r Beckmans porträtt. Herr skopen hade från Stockholm kommit hit för att deltaga personligen vid firandet af denna fest. Porträttet, som är måladt af professor Troili, utmärker sig för stor likhet och en fin och mjuk pensel. Det var för tillfället upphängdt på ena kortväggen af nationssalen, omgifvet af ett smakfullt draperi af grönt. A motsvarande väggen voro nationens fanor anbringade med Westergötlands vapen, ett liggande spanande lejon. Nationens kurator invigde porträttet under middagen med en skål för detsamma och dess original, för hvilken skål biskop Beckman tackade med ett hjertligt tal. Sedan öfverlemnades af hr Lilljeblad ett album med nationens medlemmar till biskop B., hvilket beledsagades med ett versifieradt tal till hr biskopens ära. Skålen för hedersledamöterna besvarades af landshöfdingen grefve Hamilton. Dinern bevistades af cirka 50 personer, och man hade bland dessa äfven gjort sig förhoppning om att få räkna den som var närmaste orsaken till festen — protessor Troili, men mellankommande hinder gjorde detta om intet. — Våra auditorier äro så upptagna af disputationer hvarje dag att de som komma i sista stunden väl lära bli utan både tid och rum, men man har icke ännu kommit så långt i fördomsfrihet att man insett, att rummet ingenting gör till saken och att en disputation lika väl kan gå för sig, vare sig platsen bär det stora namnet Stora Gustavianum eller har ett mindre anspråksfullt, t. ex. Nationssal. Det är en släng af de gamla stränga akademiska plägsederna, som ännu vidlåda oss och som väl ej äro så goda att afskaffa. Det lider nu med terminen och i dag hållas de sista föreläsningarne, och man blir harangerad för sin trägenhet — det finnes dock studenter som blott gå på — den sista.