Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

Då kom med väldiga språng en lång, mager karl framstörtande rakt mot bataljonen, hvilken han i sin brådska och mörkret ej varseblef. — Halt! — HIvart springer han? — Stanna! -— ropade konungen, som var nära att blifva omkullsprungen. — Hvaritrån kommer han? Den långe Hukatz, ty det var ingen annan, hejdade sitt ursinniga lopp och frågade med andlös röst: — År ni officer? — Ja, svarade konungen, — hvad har du att rapportera? — Gsterrikarne hafva tagit redutten genom list, ropade Hukatz och flämtade efter luft, — min gode kapten är dödskjuten och nästan hela besättningen nedgjord. De kommo under den förevändningen att de voro desertörer, och derefter sköto de på oss med våra egna gevär; men min gode kapten är ej skuld dertill; kungen har ju sjelf sagt att positionen ej skulle anrallas! — Håll mun! Nu är det nog! sade Fredrik och vände sig från Hukatz till bataljonen. — Troschke, han har haft rätt, fortfor han derefter. — Gossar, fatten gevären! — Hvar är min häst? Sedan konungen hade stigit till häst, kom en adjutant framjagande i fullt ka:rier och rapporterade att alla den högra flygelns bataljoner voro öfverväldigade af fienden, samt att österrikarne redan hade fattat fast fot i Hochkirch. — Armån skall göra en flankrörelse åt höger, sade konungen lugnt, i det Han satte sig i spetsen för regimentet Itzenplitz för att kasta sina trupper mot den tramträngande fienden. (Forts.)