Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 2

kragen, den höga hatten, och under de vida drägten kunde man tydligt märka af den ena handen höll en käpp, hvilke stödde de långsamma, nästan släpande ste gen. VNiannen var kortvext och tycktes tal några ord vid hvarje bataljon, som ha passerade, ty oaktadt mörkret kunde ma urskilja att officerarne framför fronten at togo hattarne, och att soldaterna drogo si; ett par steg tillbaka. Då den lille officeren hade kommit fram för den andra bataljonen af insanteriregi mentet Meyerinck, sade han med ihålig barsk röst: — Gossar; drag er tillbaka till lägret det är pandurer som skärmytsla med för posterna! . Medan den lille marinen stöd stilla oc lyssnade på den alltjemt tilltagande elden drogo soldaterna sig några steg tillbaka Men derefter vände han sig till kapter von Troschke, hvilken, jemte herrar vor Barsewisch och von Unruh, samt två Herz bergen, stod framför fronten, och frågade medan hans stora ögon lyste egendomlig genom mörkret: — Hvad tror han om den der elden? — Gsterrikarne hafva tagit Vår stora redutt, Majestät, svarade kaptenen, -— och elden kommer från Hochkirchen. — Hur kan han tro det? utbrast konungen hastigt och barskt. — Ja, ja, fortfor kåpten von Troschke, — det dröjer inte länge, Majestät, innan de kejserlige beskjuta oss med våra egna kanoner. Konungen svarade ingenting, men vände hufvudet åter i den riktning hvarifrån elden ljöd allt häftigare och häftigare.