Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 1

ma soten, hvars klack hade legat nära en rinnande träkubb, så att knät stod uppåt en spetsig vinkel, och utropade med skarp. nissbelåten röst, i det han höjde litet på len öfre delen af sin kropp: — Aj! — Fan besitta! — Aj! — Fan besitta! ropade en sekund lerefter hans trogna skugga, hvilken äfven lrog tillbaka sitt långa ben från elden och ragte den öfriga delen af sin kropp i samma läge som hans herre och mästare nyss hade intagit. Kaptenen såg sig om. — Har du också brännt dig, Hukatz? rågade han med ett matt leende. — Nej, — jag vet inte, herr kapten, stammade wendern och såg helt förlägen at. — Nå, hvarför skriker du då? sade kapenen barskt, drog några tag i den kalla snuggan, tog henne ur munnen, knackade askan ur hufvudet och mumlade mellan änderna: — Inte ett tobakskorn mera; det är ett hundlif! ;: — Inte ett tobakskorn mera; det är ett nundlifl mumlade Hukatz som ett eko, i det han äfven knackade ur sin pipa mot stöfveln. — Tyst! röt kaptenen förargad. — Ty — upprepade Hukatz genast; men han hejdade sig i tid och lät de sista bokstäfverna af sitt ekoljud ohörda förklinga i djupet af strupen, samt blickade med en viss oro mot sin herre, som äfven hade vändt sitt hufvud mot honom och stirrade på honom. Sålunda sutto de i flera minuter. — Hukatz! återtog slutligen kaptenen, det han med sitt långa ben föraktligt