Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 1

igur, som på ett märkvärdigt sätt liknade in höge förman. Det var kaptenens uppassare, en infödd wender, och en så genomärlig, trogen karl som trots någon. Hela menniskan var sammansatt af idel lydnad, pligtkänsla och beredvillighet, men hvilka egenskaper den hederlige Hukatz ofta gick så långt att han blef komisk och gaf anledning till löje, emedan han tyvärr var ganska inskränkt. Hans första auktoritet var Gud, den andra kungen och den tredje hans kapten; alla öfriga åtlydde han äfven, emedan han måste det, men såsom en maskin och ej med denna passionerade glädje, hvarmed han underordnade hela sitt väsen dessa tre nyssnämnda stormakter. : För sin kapten, till hvilken han stod i det närmaste förhållande, svärmade han verkligen, och emedan han ansåg honom, näst efter kungen, som den fullkomligaste officer i hela armån, så bemödade han sig till det yttersta att blifva så lik honom i andeligt hänseende som han var det i kroppsligt, hvarför han sökte att efterhärma sitt ideal i allt som han rimligtvis kunde. Hukatz låg, som redan sagdt är, på något afstånd från sin kapten, och alldeles i samma ställning som han, på marken vid elden; den korta huggaren jemte det tunga, klumpiga bandoleret hängde mellan hans långa, smala ben; den nötta och nedtryckta hatten hvilade mot den karmosinröda näsan, och de slappa läpparne sögo på den korta lerpipan, som ej på länge hade innehållit någon tobak. Plötsligt ryckte kaptenen till likasom genomfor en häftig smärta hans långa kropp, drog med en hastig ryckning till sig den