Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 3

sjud var han visst, emedan han befriade oss och hela det tyska fosterlandet från let mångåriga, fransyska herraväldet. Sedermera stannade vi litet i Belgien och marscherade sedan hem, hvarefter hvar och en tilläts återvända till sin hembygd. Jag fann det lilla Halsdorf riktigt qvar på sitt förra ställe, och kort efter min ankomst erhöll jag en plats såsom chaussearbetare, emedan jag kunde förevisa goda betyg. Mycket inbringar platsen visserligen inte: men om man hushållar noga så kan man ändock lägga af litet, och jag tänker, — såvida Gud ger mig helsan, — att jag inom fem eller sex år har spart ihop så mycket att jag kan gifta mig med min Gustel. Upptag inte illa, nådigaste herr amtman. att jag Pratar så mycket, som inte en gång hör till saken: men hvaraf hjertat är fall talar munnen, — som man brukar — ja, — nu vet jag ingenting mera, stränge herr amtman: nu tillåter ni väl att Jag åter går till mitt arbete, — chaussåen är smutsig efter gårdagsregnet, och jag ha nnu ett godt Stycke qvar att sopa, — jag önskar er en underdånig god morgon, nåste herr amtman. — Halt! ropade Rauschenbergs tyrann ännu en gång. — Stanna! — Halt! stanna! kraxade amtbudet såsom ett pligtskyldigt eko, medan den förtorkade skrifvaren klättrade upp på sir runda skrifstol för att uppsätta ett protokoll om så erfordrades. Arbetaren i den blå blusen vände sig om ännu en gång och tummade förläger sin gamla mössa. — Hvad har den nådigaste herr amt