— Vi voro bragta till det yttersta, — och våra linier sågo så tunna ut som om man kunnat blåsa bort dem; — ännu en stöt och vi voro utan nåd och barmhertighet förlorade. Och denna stöt nalkades redan uppför våra höjder. Då ljöd långt bort åt venster en aflägsen, sällsam klang. Tonerna föreföllo mig så bekanta som en gammal sång från den aflägsna hembygden; — nu framträngde de allt tydligare ur skogarne vid Planchenois och Frischermont, likasom försiggick en stor hetsjagt derstädes, — nu brakade äfven dofva kanonskott, och utefter hela vår front ljuda ropen: Preussarne komma! Der är Blächer! Och återigen flyga adjutanterna hit och dit. Hela linien skall rycka framåt! ljuder den order de medföra. Trummorna hvirfla, signalhornen klinga, — ekot från skogen ljuder allt klarare och tydligare; — det engelska kavalleriet framstörtar som en bergsflod mellan våra luckor och kastar sig öfver de tillbakavikande fransyska fyrkanterna, — och framåt skynda vi i stormsteg utför sluttningen; — från venster komma preussarne i fiendens flank och rygg, — och innan kort fly fransoserna samt deras store Napoleon för att inte vidare göra oss något omak. Då vi slutligen gjorde halt i närheten af det lilla huset, som jag hade sett genom marketenterskans kikare och som hon hade kallat La Belle-Alliance, återsåg jag också vår hertig. Han hade precis samma min som före slagets början, och han såg ut som om