Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

han ser ut! — Hans ansigte är eldrödt och dryper af svett, hans ögon slunga blixtar, hans läppar äro sammanpressade, der uppknäppta uniformen flyger omkring honom, — den ena epauletten hänger til hälften afhuggen ned på hans bröst, i der högra handen svänger han en afbruter sabel; — sådan störtar han emot oss. I detta förfärliga ögonblick varseblir jag en ännu glimmande lunta, som ligger bredvid en dödskjuten kanonier. Jag upptar den hastigt från marken, blåser bort askan och ämnar just föra der intill fänghälet på min kanon. Men i nästa ögonblick tvekar jag åter Pjeserna kunna ju inte vara laddade, tänker jag, ty servisen har ju blifvit skjuten sedan skotten blifvit affyrade. I min ovisshet hvad jag bör göra, står jag med den sänkta luntan bredvid min kanon; då smattra de förfärliga trumpeterna tätt invid mina öron, — vire Vempereur! ropa tusende munnar, den ursinnige marskalken befinner sig knappt trettio steg. ifrån mig, — batteriet sväfvar i den första fara att blifva taget, och jag är den ende, som ännu kan försvara det, — hela vår center hotas i högsta grad, — rice Tempereur! skallar det ännu en gång, — de långa pallascherna blixtra genom krutröken; — då lägger jag luntan nästan omedvetet på den första kanonens fänghål, — en smal rökpelare uppstiger derifrån, — skottet brakar och hela karteschladdningen far in i det anstormande kavalleriets täta leder; — som en blixt springer jag till den andra kanonen, — derefter till den tredje, — fjerde, — hela batteriet var laddadt med kartescher, och alla åtta pjeserna utslungade sina jernhagel på den j