Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

skar en underdånig god morgon, herr amtman. Med dessa ord gjorde arbetaren en djup och ödmjuk bugning och gick derefter mot dörren med långsamma, försigtiga steg för att ej göra något buller med sina klumpiga skor. , Amtmannen spratt upp ur sina tankar. — Halt! stanna! befalte han den fordne kanonieren.. — Halt, stanna! kraxade instinktartadt amtbudet, såsom tyrannens i Rauschenberg pligtskyldiga eko. Arbetaren stannade och vände hufvudet ästan orolig mot lagens båda män. — Stanna han, — vi hafva inte slutat ännu! sade amtmannen och tillbakavinkade befallande vägarbetaren, hvilken rörelse amtbudet pligtskyldigast upprepade med oförlikneligt majestät. Den fordne kanonieren vände sig åter om, skakade vänligt på hufvudet och sade, i det han nalkades några steg: — Nej, — slut är det väl inte alldeles, nådigaste herr amtman; men om mig har jag ingenting mera att berätta. — Emellertid, — om det roar er, skall jag gerna berätta till slut hvad jag vet om slaget. Då jag således hade affyrat mina åtta kanoner och det fransyska kyrassierregimentet hade dragit sigtillbaka, stodo sakerna ännu ganska illa för oss. Napoleon måtte hafva satt sig i sinnet itt han skulle vinna just detta slag, ty han gaf sig ingen ro utan skickade oss på halsen sitt gardes fyrkanter, hvilka, utan att ossa ett skott och bärande gevären i venstra armen, kommo marscherande tyst, och ag kunde nästan säga högtidligt, genom alen.