Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

ästa distans mot det fiendtliga kavalleriregimentet. Då jag hade affyrat den sista kanonen såg jag efter eldens verkan. Den var förfärlig nog. — Genom krutröken, som långsamt drog sig utför höjderna, såg jag en gräslig massa sönderskjutna menniskor och hästar kräla om hvarandra, många döda, många i dödsryckningarne och många, som med sjelfbevarelseinstinktens brådska arbetade sig fram undan de döda och döende. Nästan hela regimentet var tillintetgjordt; — den ursinnige marskalken jagade vildt utför höjderna med de få återstående tillbaka mot den fransyska ställningen, — vårt batteri var räddadt, kanske till och med hela centern. — Ja, ser ni herr amtman, vidare var det inte, tillade blusmannen med godmodig anspråkslöshet, — den historien kunna de väl inte ha menat? Amtmannen i Rauschenberg, som med lifligt intresse hade följt den förre kanonierens skildring, svarade ingenting, utan blickade tyst framför sig. Skrifvaren och amtbudet tego äfven af skyldig respekt, och sålunda uppstod en temmeligen lång paus. Arbetaren tog sin mössa, som han hade lagt bredvid sig på bänken, och steg upp. — Upptag inte illa, nådigaste herr amtman, sade han, — jag sade ju genast att jag inte har uträttat någonting, — nå, jag har åtminstone berättat den dumma historien om kanonerna för er och ett stycke vt Waterloo-slaget, — ja, — upptag inte mådigt, stränge herr amtman, — nu kan ag väl åter gå till mitt arbete, — jag ön