landets försvar, men att det vill att alla skola deltaga i denna kamp, utan afseende på att den ene af omständigheterna gynnats med rikedom, den andre blifvit genom omständigheterna försatt i knappa vilkor — hvad kärleken till fosterlandet angår, äro begge parterna lika rika åtminstone. Det har varit lärorikt att ha fått bevittna denna våra representanters strid rörande rätta organisationen af vårt försvar, en strid hvars utgång Gudskelof blef den af oss alla så efterlängtade, och kunde ej bli annat, en strid af hvilken vår regering skall veta draga nytta, ty de råd hon erhållit af folkets målsmän kan hon ej annat än sätta värde på, och vi böra också vara öfvertygade derom, att hon så skall göra. Striden är nu slut för denna gång; den skall naturligtvis blossa upp åter igen, ty den måste få en lösning och det snart, men motståndet är då ännu mer konsolideradt, i händelse man skulle framkomma med ett förslag, som ej vore grundadt på principer, som hade sin rot i folkets föreställningssätt. Det bekräftade sig hvad jag nyligen hade äran säga: de gemensamma öfverläggningarne tjenade till ingenting, de fattade åsigterna blefvo ej rubbade, det evinnerliga pratandet blef ej mindre — till all lycka förspillde man blott fem timmar af en dyrbar tid. Det är eget nog, att representanter, hvilka i sina egna stånd tala så att det, som man säger, rinner ur dem, betagas af fruktan att tala på riddarhuset; så är verkligen förhållandet. När prester och borgare voro hemma i sitt land igen, talte de både väl och länge i frågan, och professor Ribbing ådagalade 1 sitt stånd en noggrann kunskap om henne och utvecklade denna kunskap på ett så lysande sätt, att hans föredrag ansågs vara det mest bevisande af alla som hållits, men på riddarhuset vågade han ej hålla det, han lär ha erkänt det sjelf. Till hvilka motsägelser kan man ej göra sig skyldig! Grefve Mörner, kammarrättens president, som aldrig hyst någon stor aktning för skarpskyttarne — han begagnade just sin fruktan för att dessas verksamhet skulle kringskäras såsom skäl, bland andra, för att yrka afslag å den k, propositionen! Grefve af Ugglas och grefve Björnstjerna, den förre f. d. chef för Uplands dragoner, den sednare chef för Läfgardet till häst, två af ridderskapets mest framstående liberale ledamöter, påstodo båda, att lottningen ej gällde strid mot fienden utan blott hvem som skulle först gå ut på fredsöfningar — grefve Mörner deremot talade lifligt för lottdragningens förkastlighet. General af Kicen var bland dem, som förklarade sig för förslaget. Han begagnade egentligen blott tillfället att yttra sig i anledning af frih. H. Raabs plan till Stockholms befästningsförsvar, en plan om hvilken hr Kleen yttrade sig i hånande ordalag; han fann det vara väl raskt af frih. Raak att kasta fram i en hast en sådan befästningsplan; han, hr Klen, hade ju tänkt på den i 30 år utan att kunna finna någon lämplig. Vid dessa ord såg hr Klen sig omkring och fick se hur en hop riddersmän vända sig bort för att betvinga skrattparoxysmer. När baron Raab ett par timmar derefter fick ordet, begagnade han tillfället att säga hr Kleen åtskilligt, af beskaffenhet att framkalla hastigare ögonblinkningar och en ökad rodnad i generalens ansigte. — Kapten Brakel yttrade sig i varma ordalag för skarpskytterörelsen, den tydligaste vink åt regeringen om hvilken väg hon har att inslå — allas vapenöfvande; man skulle bara lotta hvem som skulle öfva sig först. I början af sitt anförande håde hr Brakel ett yttrande, som framkallade mycken munterhet. Frih. Klinckowström, anställd vid ingeniörkåren och baron Raab vid generalstaben, gingo illa åt beväringsförslaget under de gemensamma öfverläggningarne, såsom ni minnes, och ni ihågkommer också hvad baron Klinkowström yttrade, då han liknade armåen vid en menniskokropp. Ja, sade hr Brakel, sedan jag igår fått höra baron Klinckowströms och baron Raabs föredrag, så anser jag att både ingeniörkåren och generalstaben verkligen behöfva mycket mera öfning. Allmänt skratt och baron Klinckowström hade roligast deråt. Kapten Mannerskantz hade ett serdeles vackert föredrag, i hvilket han yrkade på organiserandet af en stor folkhär, det kraftigaste försvar vi kunna få. Liksom alltid när kapten Mannerskantz blir lifvad af sitt ämne, vill organen neka honom sin tjenst; han stammar och är tyst långa stunder; men så har han fått fatt i det ord han sökte och så bär det af igen, tills det åter fattas honom ett ord, då står han der tyst igen. Han var bland de få som höllo fast vid rent afslag. Grefve Sparre uppträdde ett par gånger i adelns plenum till försvar för förslaget och han cirklade sig fram så fint som möjligt och lade den yttersta vigt på att våra försvarskrafter förstärktes, och efter en lång deduktion kom han till den slutsats, att armeen utgjorde blott omkring 20,000 man. Nu råkade han fast för baron Klinkowström, som straxt fick ordet och yttrade: Då man hör generalen grefve Sparre, hvad säger jag, landshöfdingen grefve Sparre, säga, att svenska armeen f. n. består af blott 20,000 man, så måtte hr landshöfdingen nyligen ha kommit hem från något olyckligt ströftåg, hvarunder några tusen man förlorats, ty annars är det då