Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 5

med skäl rekommenderas åt en vidsträcktare läsekrets än den som dylika utländska arbeten pläga finna i vårt land. A. M . Om fodernöden och utfodringen med .granris och ,,sågspån, Bäst som man håller på med ordnandet af exporten af ladugårdsprodukter från Sverge till England, framträder i flera af rikets provinser den från gammaldags allför väl kända fienden till ladugårdsskötselns, forkofran, fodernöden. Spanmålsprisen äro höga, oljekakor kunna knappt erhållas äfven mot dryg betalning, till och med stråfodret, hö och halm, har mångenstädes börjat tryta eller är åtminstone ytterst dyrt. Hö betalas med 5 rår, halm med ända till 2 rdr 50 öre pr centner. För nödens lindrande har man ock redan tillgripit de gamla fodersurrogaten: takhalm, granris och ljung; man ökar deras antal med sågspån. Nöden känner ingen lag, men den är äfven den bäste läromästaren. Sågspån såsom kreatursfoder: Det låter värre än det är, och min afsigt är att i nedanstående rader visa, på grund af sednare årens forskningar, att sågspån ej blott får utan bör anses för ett stundom rätt värdefullt fodermedel för idisslande djur, måhända bättre än vanlig råghalm, men säkert bättre än gammal takhalm. Sågspån i allmänhet har såsom fodermedel största likhet med råghalmhackelse. Båda två äro mekaniskt söndersmulade växtstjelkar; de bestå till ungefär hälften af så kallad träfiber eller växtsellämne, som i behörigt fin fördelning smältes af idisslande djur lika lätt som stärkelse (potatesmjöl). Deras halt af ägghvita är ringa och nästan värdelös vid utfodring. Resten utgöres af korksubstans och dylika osmältbara ämnen, Sågspån är således som råghalm i främsta rummet ett voluminöst foder, såsom innehållande närmare hälften af sin vigt osmältbara ämnen; för det andra är den ett värmegifvande (respirations-) fodermedel. Den vanliga sågspånen är efter all sannolikhet mera lättsmält än halm af höstsäd, hvartill den förhåller ig som skalad till oskalad hafre; derjemte vinnes den i fint fördeladt tillstånd såsom biprodukt, då deremot hackelseskärning förorsakar särskildt besvär. Att man i hvardagslifvet anser halm för ett försvarligt fodermedel, men alldeles förkastar sågspån (d. v. s. trähackelse), har icke sin grund uti begges inre egenskaper, utan uti tankegången, som sammanknyter halm med hö och gräs, men sågspån med timmer och byggnadssten. Den som först begagnat åt sig brännässlor eller åt sina r stickginst (som krossad högt värderas i Eng and) har måst bryta med mera rotfasta fördomar. Allt efter ursprunget har sågspån olika egenskaper och värde. Sågspån af de mjuka löfträdslagen, t. ex. lind, poppel, asp pil m. fl., eger troigtvis vigt för vigt högre fodervärde än hackelse af håstsädeshalm. Träsubstansen af den hårdare 1, boken och eken bör till följd af starkare inkrustering antagas vara mindre lämplig; lönn och björk torde mera likna de först uppräknade trädslagen. Giarfsyrehalten i ek och al är neppeigen skadlig. Deremot bör barrträdens rikedom vå kåda uppmärksammas, som uti tall uppgår till mera än 7 procent. Kåda är på samma gång ett näringsämne likt fett och kryddämne. Yngre och snabbväxande träd hålla mindre mängd osmältbara ämnen än äldre. Under vintern fällda träd äro rikare på fådoåmnen än efter löfsprickningen, hvilken utsuger stammen likasom frösättningen rågstråen. Sockret, som på våren rikligen finnes i safven af sockerlönn (i Amerika) eller björk (hos oss), är under vintern upplagdt i stammen såsom stärkelse. , Murkna träd lemna naturligtvis oduglig sågspån, likasom murken takhalm oduglig hackelse. Vid utfodring med sågspån har man åtskilligt att observera. Gammal, halfrutten sågspån är alldeles förkastlig; om den, i likhet med hvad som påstås om halm, är alldeles färsk mindre smältbar än efter någon tids liggande, vet jag icke. Stickor måste sorgfälligt frånskiljas genom sållning. Vid foderblandningar tages sågspån i stället för halm; den fordrar tillsats af kraftfoder, t. ex. ärter, vicker, sädesdrank m. m. Blandningen ångkokas eller upplägges till sjelfjäsning. Hartsrik sågspån (af tall och gran) får ej gifvas istor mängd, allraminst vid svag utfodring, och böra kreaturen gmåningom vänjas dervid. Vid uppstillning af smaklösa fodermedel, t. ex. affallet af potatesmjölfabrikationen, bör kådig sågspån anses för ett godt kryddämne. Gödoxar hafva under en längre tid förtärt 8 skålp. pr dag och hafva deraf befunnit sig förträffligt. På grund af hvad härofvan blifvit anfördt om utfodring med sågspån torde vara bevisadt, att denna i och för sig icke är så oefterrättlig som man allmänt tror, utan att den förtjenar att ganska mycket uppmärksammas af den rationella landtbrukaren; dock vill jag icke heller bortdisputera, att sågspånsutfodringen, såsom den hittills i nödens timme anlitats, kastar en ganska tvetydig dager på husbondens förtänksamhet och verksamhet med afseende på foderbehof och foderfördelning. Granris förhåller sig till sågspån som spädt hö till halm; det består af fina grenar med åsittande blad (barr), och skiljer sig från löfruskor endast genom ursprunget från olika trädslag. Trädens bladbildningar innehålla öfver hufvud enahanda beståndsdelar som ängsgräs, en blandning af qväfvehaltiga (ägghvitartade) och qväfvefria (kolhydrater och fett) näringsämnen med ungefär 50 procent (i lufttorkadt tillstånd) osmältbara både qväfvehaltiga och qväfvefria föga kända ämnen; de böra således betecknas såsom ett voluminöst foderämne af mer eller mindre gynnsamt blandningsförhållande för värmeoch kraftproduktion. Trädens bladbildningar äro i allmänhet rikare på kryddämnen (grafsyra, bäskämne, bladgröna, harts m. m.) än ängsgräs. Skilnaden emellan barroch löfträd är företrädesvis den, att bladen af de förra innehålla en myckenhet af en flyktig olja (terpentinsprit), som saknas hos de sednare. Löfvets höga födovärde är sedan gammalt kändt; löf ingår ju till och med i födan för menniskor, t. ex. kinesiskt och paraguay-th6. I jemförelse med vanligt kreatursfoder förtjenar löfvet af de vanliga trädslagen att sättas närmare klöfver och grönvicker än ängsgräs. Att föda kreatur uteslutande med löf, låter blott sällan göra sig, emedan de flesta löfarterua äro för starkt kryddade, deribland i främsta rummet barrträdens bladbildningar. Barr, gifna i större mängd åt ovana och utsvultna djur, kunna framkalla lifsfarlig inflammation. Men en måttlig utfodring med löf öch barr, jemte annat vanligt foder, bör icke blott icke afrådas, utan till och med förordas öfverallt der dessa fodermedel äro tillgängliga till icke för höga pris (d. v. s. inberäknadt arbetet). Ofta torde hos oss genom löf och barr samma effekt kunna åstadkommas som engelsmännen tro sig vinna genom begagnande af Thorleys eller Beachs fodermjöl och dylika prese re i Te