Bref, (Från Hand.-Tidnas utgifvare.) Ålirich den 6 Maj 1866. Det var en vacker vårmorgon, då vi för några dagar sedan vandrade uppåt en af de höjder, som omgifva staden S:t Gallen. Ett litet kapell stod på sjelfva höjden och från dess trappa kunde man, under det inifrån lästes en monoton messa, betrakta den herrliga vy, som utbredde sig för ögat. I dalen låg den vänliga, putsade staden, der nästan hvarje hus omgifves af en trädgård, hvari nu träden stodo i sin fulla blomning. Från sjelfva kärnan af staden utbreda sig spridda gator afhvita, alltmer glesnande hus, hvilka slutligen öfvergå till enstaka landtgårdar, belägna på höjdernas afsatser. Här utvidga sig trädgårdarne till ängar, bevuxna med fruktträd, mellan hvilka betade hjordar af feta kor, med pinglande bjellror. Rundtomkring på de högsta höjderna, som innesluta denna vänliga dal, ligga kapeller, från hvilka, hvarje qvart, en kyrkoklockas ljud dallrade på morgonluftens vågor. Längst bort till höger utbredde Bodensjön sin spegel, öfver hvilken flögo lätta moln, som utbredde en gråblå skymning öfver den motsatta stranden. På en enda punkt framglimmade spetsen af ett snöberg. Under promenaden passerade man invid en dalgång, i hvars djup en liten bäck sorlade. Men detta djup var ej obetydligt, ty de våldiga trädens toppar lågo dock under våra fötter. Det var, såsom sagdt, en herrlig vårmorgon. Foglarne sjöngo, bäcken sorlade, koskällan pinglade, då och då öfverröstad af kapellklockans högtidliga klang. Under lyckligare förhållanden kunde man ej inträda i det mångbesjungna Schweiz. Oaktadt den gamla staden S:t Gallen erbjuder många byggnader och samlingar, som förtjena en vettgirig resandes uppmärksamhet, måste vi päskynda vår resa till Z2ärich. Ehuru det var ett långsamt tåg, funno vi dock färden alltför snabb, då ögat ej kunde rätt klart uppfatta de vexlande herrliga scenerier, som afsösa hvarandra på denna väg. Då jernvägen städse söker den ena sidan af landthöjden, undvikande både djupet och spetsen, så har man gemenligen den ena sidan af landskapet så godt som stängd, under det åt den andra öppna sig dalgångarne, med deras sluttningar, så mycket vidsträcktare. Här ligga de större eller mindre landtgårdarne strödda öfver landet, ej sammanförda i byar såsom i Sachsen. IIusen äro gemenligen spånklädda, från takås till fot, i likhet med en och annan gammal träkyrka i Sverge. Men färgen är här icke röd, såsom hos oss, utan gul, n. b. när någon färg bestås, eljest är gråheten öfvervägande. Byggnadssättet är ganska prosaiskt, och endast undantagsvis möter ett och annat hus i den kända schweizerstilen, hvilken andra länder så mycket tillegnat sig. En och annan fabriksanläggning passeras, men äfven här är byggnadernas utseende mycket anspråkslöst, beroende derpå att schweizaren är rädd att nedlägga alltför stora kostnader i slika byggnader — han beräknar i dess ställe deras varaktighet för blott en kortare tid. Nästan alla sådana hus voro uppförda med vårt kända korsvirke. Jernvägen fortgår hela denna väg utan allt stängsel, oaktadt trädgårdar och betesmarker stöta ständigt derintill. På ett och annat ställe gick en liten väg, hvarpå menniskor helt lugnt vandrade, tätt invid jernvägsspåret. Det framilande tåget var dem numera en så hvardaglig sak, att det ej ådrog sig vidare uppmärksamhet. Att undvara stängsel blir naturligtvis för jernvägen en stor besparing, och då det kan ske utan fara här, så bör detsamma kunna ske också på andra ställen. — Telegrafstolparne äro här ständigt af jern, betydligt reducerade till dimensioner, särdeles hvad höjden angår — för ögat tycktes de ej vara mera än 4 å 5 alnar höga. Denna anordning är väl föranledd af det behof att hushålla med skogen, som med hvarje år blir i Schweiz alltmer kännbart. Sitternbriicke är en af de vackraste viadukter, som något land kan erbjuda. Bantåget löper här mer-än 200 fot öfver vattnet, uppå en bro af gjutet jern, hvilande på 157 fot höga jernpelare. Kostnaden för denna brobyggnad har ock uppgått till öfver 900,000 fr. Vid Gossau erhåller man den första synen af snöberg i något större skala, en syn, som sedermera flera gånger återkommer. Det är öfverallt samma karakter: den ljusgröna förgrunden mörknar alltmer, ju längre bort den aflägsnar sig, till dess, vid synranden, ligger en entonig, mörkgrön höjdsträckning. Bortom och öfver denna uppstiga nu snöbergens glänsande toppar, än skimrande såsom kristall i solljuset, än mera mattblå, såsom silfver eller stål. Det är den friska hvita snön, som ger den starkare glansen; den gamla snön, eller firn-, ger den mörkare dagern; mellan båda ligga många skiftningar. Snöbergen äro för schweizaren väl bekanta. Hvarje kedja och hvarje större spets har sitt eget namn. Öfverallt möta profilkartor, som framställa dessa vackra formationer, hvilka utomdess blifvit klart A 1 oo 1)