Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 2

mina ögonlock så tunga som bly, så att 8 8 ag endast med den största ansträngning örmådde hålla dem öppna. Anfäkta och regera, tänker jag för mig sjelf; hvad kommer då egentligen åt dig? )u kan val inte ha fått ett skott! — Men då skulle du känna något. — Eller kanske 1 nar en kanonkula flugi näsa att lufttrycket har så tätt förbi din döfvat dig, — jag ika fall, och man har hört talas om dy kan också föreställa sig trött och virrig deraf. Sålunda funderade j öfver det besynnerliga tillstånd hvari jag befann mig, dess nina tanl efvo allt oredigare, och jag slutligen ade min tjenst vid kanonen end maski att man kan blifva som en Slutligen föreföll de tan som jag drömde. Jag hörde ännu alltjemt braket af eldgapen, men det hade blifvit all deles likgiltigt för mig; jag tänkte inte vidare på att en jernboll kunde träffa mig utan raglade omkring min kanon med trygghet som en pojke omkring en krusbärsbuske. Min besinning gick alltmer och mer för lan i våld, och jag minns nu af mitt tillstånd endast att jag föll omkull och kände on häftig smärta i pannan. Godt, tänker jag; nu är du död; — det ir också egentligen det aldra bästa; — öröfrigt är saken inte så svår som jag ultid trott, — smärtan är dräglig — och svergången från lif till död tycks inte vara behag Huru länge jag hade legat så, kar jag nte säga bestämdt. Jag vet endast att det derefter föreföll nig som om jag drömde. (Forts.)